Aftonbladet – 22 juli 1865, sida 3

nde. Den försvann sedan alldeles och skulle vara glömd om den ej fortlefvat i vorträtter och traditioner. Då vagnen, som med rask fart rullade vort i nordlig riktning, närmade sig Recoeta, möttes den af tvenne ryttare, som ände sina hästar och följde efter denamma, likväl utan att säga ett ord till usken eller till de åkande. Efter en stund bad fru Dupasquier sin lotter fälla ned ett af vagnsfönstren, oakadt den temligen kyliga nattluften, och se fter om ej deras vänner kommit. Florencia itlydde denna befallning utan minsta motträfvighet, viss om att ett par ögon, med lickar af kärlek och längtan, genast skulle ipptäcka hennes vackra hufvud i vagnsföntret. I nästa ssekund var också den ena rytaren vid henmes sida, och nägra ömma, lugnande ord vex:lades mellan den unga flickan och ynglingen, mellan modren och hennes son, ty ryttaren var naturligtvis ingen annan än Daniel, Florencias trolofvade. Detta upprepades några gånger. Då Daniel en gång ätervände till sin följeslagares sida, sade han till denne: Jag skulle vilja göra dig en bekännelse, som jag ej utan att rodna kunde göra inför någon annan? Vill du kanske säga mig att du är kär? Que diablos! Det är jag också, och jag blyoes ej att tillstå det. Nej, det är icke detta. Hvad är det dä? Jag är rädd, Eduardo. Radd?! Ja, Eduarcdo. Men det är blott i denna stund. Den eensliga färden, det vägade steg vi skola taga.... Jag, som hvarje ögonblick sätter mitt lif på spel, som sedan barndomen jagat ebtter ätventyr, som lärde mig mja den villda hästen blott för att få ntsätta mig för: en fara; som allena i en bräcklig båt drifvitt omkring på den stora flodens vågor, mäktiggare än oceanens, utan annat: mål än det satt se en naturkraft på nära håll i dess viildaste uppror — jag, som har ett modigt finne ch En kraftig arm, jag