Aftonbladet – 22 juli 1865, sida 3

arm. Framför dem gingo Eduardo och Florencia och i spetsen för tåget Amalia och Luisa. Eduardo hade tvenne gånger bedt den förra taga hans andra arm, men hon ville genom sitt muvd styrka de öfrigas och svarade skrattande att hon var herrskarinna på denna borg och borde derföre gå framför alla de öfriga. Hon hade betäckt sitt vackra hufvud med en liten svart sidenduk som hon knutit under hakan, så att Eduardo blott kunde urskilja hennes rena profil och hennes ögon, som glänste likt stjernori natten. Inom få minuter var man vid stranden der bålen väntade. Den franske oflicern sprang genast i land vid åsynen af damerna och helsade dem med sin nations vanliga artighet. Atskedet, på detta ensliga ställe och vid denna sena timma, fick nvägot obeskrifligt högtidligt och rörande. Fru Dupasquier sade blott: Farväl, vi återse hvarandra mycket snart. Men Florenceia, som eljest icke ofta kunde genom tårar lindra en smärta, hvilade iänge, nästan upplöst i gråt, i ein väninnas famn. Amalia grät också, ty sorg liga bilder gingo förbi hennes själs öga. uLåt oss gå, sade Daniel slutligen och slog sin arm om Florencias smärta hf, hvarpå han jå en gång lyftade henne ombord på slupen, der fru Dupasquier redan satt bredvid befälhafvaren. Ännu ett farvält utbyttes mellan Florencia och hennes väuner, innan båten lade ut, hissade segel och styrde söderut, utan nägra af de försigtigh-tsmått som vid ankomsten tagits. Amalia, Eduardo . ch Luisa följde farkosten med ögonen, så länge den möjligtvis kunde urskiljas. Amalia lade sin hand på den älskades sk.ldra medan Eduardo slog sin arm om hennes lif och förtjust betraktade henne, som höjde sina sköna ögon mot himmelen. Så s.odo de ännu, då plötsligt deras hjertan sammandrogos vid åsynen af ett ljussken liknande en blixt, åtiöljdt af en satfva muskötskott i den 2 bä. in med deras vänner nyss tagit. i å NT