Aftonbladet – 21 juli 1865, sida 3

å predikstolen och den andra å kyrkovallen uppläsas; men deremot förekommer icke ett enda ord, som häntyder på en ny föreskrift om arten af de kungörelser, som böra till uppläsning be: fordras. Under sådana förhållanden kan kongl. cirkulärbrefvet den 12 Augusti 1812 endast innefatta en föreskrift om de kungörelser, som på grund af dåvarande polit förhållanden icke må från predikstolen uppläsas. Men häraf får man ingalunda draga den slutsats, att a!la andra kungörelser enligt lag måste uppläsas. Då man således, enligt mitt förmenande, i afseende på skyldigheten att ifrån predikstolen uppvläsa kungörelser, är l.änvisad till helt andra författningar, så är det visserligen anmärkningsvärdt, men ligger till en del i sakens natur, att allmänna föreskrifter här saknas, såvida man icke härtill får räkna kongl. kungörelsen den 14 December 1833, der det heter, att uppläsning at alla i Svensk Fö fattningssamling intagna författningar, öfver hvilka orden uppläses från predikstoien förekommer, åtminstone bör börjas nästa söndag efter deras ankomst till vederbörande prest, hvilken, i händelse sådant kungörande underlåtes, skall derföre uppå skeende anmälan hos konsistorium ansvara såsom för embetsförsummelse. Denna ansvarsbestämning skulle hafva varit fullkomligt obehöflig, för att icke säga obehörig. i fall ett dylikt ansvar redan vore genom allmän lag stadgadt för underlåtenheten att uppläsa hvilka kungörelser som helst. För öfrigt finnas i spridda författningar intagna föreskrifter om kungörelsers uppläsande angående exekutiva auktioner, allmänna efterlysningar, uppbudsförteckningar, häradsrätters och egodelningsrätts sammanträden, domars afkunnande, mantalsskrifmingar, kronouppbördsstämmor, bevillnings-, beredningsoch taxeringskomitter m. m., som bero på vederbörliga auktoriteters handläggning. De kungörelser, som det enligt dessa särskilda författningar åligger presterskapet att uppläsa. äro sannerligen så mångfaldiga, att det nära nog skulle gränsa till det omöjliga att derutöfver på ett så obegränsadt sätt, som justitieombudsmannen synes förmena, utsträcka prestens skyldighet i detta fall, liksom det nästan synes vara orimligt, att han skulle vid ansvar såsom för embetsfel nödgas att under en ofta knappt afmätt tid uppläsa allt hvad menniskor kunna för detta ändamål tillställa honom. Häraf skulle rätt stora olägenheter kunna uppkomma, icke blott för presterskapet, utan äfven för församlingarne. På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, anser jag ingen författning finnas, som ovilkorligen lägger prest att uppläsa en af öfverbefälhafvaren för en skarpskyttekår uttärdad kungörelse. och jag måste på denna grund fritaga v. pastor Svensson från allt ansvar i det afseende, som blifvit honom lagdt till last. Emellertid må det, detta oaktadt, icke förbises, att en ibland de orsaker, hvarföre bestämda eskrifter om de kungörelser, som böra upp: äsas, icke förefinnas. torde bero på den beredvillighet, hvarmed presterskapet hittills i allmänhet gått alla vederbörandes billiga önskningar till mötes. Härigenom har man nemligen icke kännt behofvet af mera detaljerade föreskrifter. En sådan beredvillighet må också an ses vara prestens verkliga pligt och detta så mycket mer, om det, liksom här, är en offentlig myndighet, som utfärdat kungörelsen. Om alltså icke alldeles särskilda förhållanden föranleda till undantag, så bör presten förständi långt möjligt är uppfylla denna pligt, uraktlåtenheten icke är förenad med ansvar. Återstår således att tillse, om här ett sådant undantagsförhållande kan vara förhanden. Justitieombudsmannen förklarar, att prestens ställning icke kräfver, att han inblandar sig i den borgerliga ordningens upprätthållande. Detta må 1 allmänhet vara sannt; men lika sannt torde det också vara, att han icke med sina embets åtgärder bör positivt bidraga till den i Guds ord föreskrilna sedliga ordningens undergräfvande. Och i detta fall må det väl vara presten förunnadt, att inom de i lag stadgade gränser döma efter bästa öfvertygelse. Justitieombudsmannen säger, att presten i alla fall, genom sin vägran att uppläsa kungörelser om skarpskyttekårens exercisöfningar på söndagen, icke kan hmdra dessa öfningar, enär det finnes så många andra medel att sammankalla kårens medlemmar. Detta är också sannt; men då har ju icke heller presten tagit någon verksam del i saken, då har han dermed ingenting att skaffa, då gör sig denna prestens ställning, om hvilken justitieombudsmannen talat, till fullo gällande. — I förbigående må blott anmärkas, huru underligt det är, att icke skarpskyttekårerna begagna sig al någon bland dessa andra utvägar, om icke för annat, åtminstone för att skona prestens samvete. Justitieombudsmannen anför vidare, att skarpskytterörelserna, utom sitt ädla, fosterländska syfte, äro att anse såsom verkliga folknöjen. som under vissa vilkor äro förädlande; och detta är enligt min åsigt en fullkomligt riktig karakteristik öfver den ifrägavarande rörelsen. Endast må det anmärkas, att det, ifrån denna sida sedt, väl ännu mindre mä åläggas presten att uppläsa kungörelser om sådana folkfester, likasom det nu icke heller lärer vara vanligt, att några nöjen blifva föremål för tillkännagifvanden ifrån predikstolarne. Det är således visserligen obestridligt, att prestens rätta kall och verksamhet är att förkunna religionens läror och arbeta på sina medmenniskor inre, andeliga uppbyggelse och förädling, men det vore just derföre betänkligt, om man af presten vill fordra, att han tvärtemot sitt samvetes bud skulle genom sin embetsverksamhet bidraga till, eller gifva helgd åt sådana föreJag, som han anser vara stridande emot Guds ords utsagor. Der uttrycklig lag bjuder honom att verkställa sådant, så är han visserligen stadd i den hårda nödvändigheten att välja emellan att nedlägga sitt embete eller att fullgöra föreskriften och derigenom kanske dagtinga med sitt samvete. Men i alla de fall, der sådant icke är häpdelsen, må väl också någon slags samvetsfrihet i vår om den personliga frihetens rätt nitälskande tid äfven förunnas en tijenstgörande prest. Och då det är alldeles uppenbart, att v. pastor Svensson hvarken af trots eller af ovilja mot den ädla, fosterländska folkbeväpningsiden, utan endast på grund af sitt samvetes kraf känt sig manad till det öfverklagade steget, så måste jag också i den kristliga frihetens namn förlara, att han varit berättigad att icke uppläsa I den ifrågavarande kungörelsen. Lektor Blomstrand anförde skriftligen: Då presterskapet icke har någon skyldighet att anI svara för imnehållet af de kungörelser, som åt dem för uppläsning öfverlemnas, och ett sådant åliggande, som ovilkorligen skulle blifva följden iaf en tillvällad eller erkänd rättighet, att af en eller annan grund vägra sådan kungörelses uppläsande, när icke särskildt lagstadgande dertill I kan föranleda, i en betänklig grad skulle öka I presternag redan af dem alltför ofta öfverklagade nresterliga bestyr och ansvar, så och då vy N f y Fa FÅ OP 5 icke Hela verlden svneg Vilia komma dit, och