Aftonbladet – 21 juli 1865, sida 3

af rikets ständeers herr justitieombudsman yrkadt ansvar å wv. pastorn i Tölö pastorat C. F. Svensson, för Ihans vägran att söndagen den 2 sistlidne April i Lindome och Eltsåkers kyrkor uppläsa en af öfverbefälhafvaren för Norra Hallands frivilliga skarpskytteförening, löjtnant O. W. Maimstedt, utfärdad kungörelse om Lindome loch Eltsåkers socknars skarpskyttemedlemmars samling till execis följande söndag efter gudstjenstens slut. ) Vid anställd votering yttrade stadskomminister Hallen skiftligen: Med anledning af det åtal, som blifvi väckt mot hr pastor Svensson, för vägran att i Lindome och Elfsåkers kyrkor uppläsa en utfirdad kungörelse af befälhafvaren för skarpskyttelåren rörande exercis å söndagen. till följd hvarf justitieombudsmannen yrkat å Ihr pastor Svenson inför domkapitlet en tillrättavisning såsom ör embetsfel, får jag icke allenast I frikänna honon härifrån, utan ock förklara, det I han efter både gudomlig och verldslig lag handNat rätt. ;) Då all verldslig lag måste hafva sin yttersta grund i den gudomliga, kan en samvetsgrann embetsoch tjensteman (ty om andra är här icke I fråga) icke länge tveka i sitt beslut, huru han bör handla, då dessa båda synas vara i strid med hvarandra, såvida han icke vill blifva en menedare. En prestman har, då han invigdes till sitt embete, aflagt ed på den heliga bibeln att förkunna Guds ord rent och klart enligt den heliga skrift och augsburgiska bekännelsen; med hänsyn härtill måste han förkunna såväl lagen som evangelium; såvida han nu icke vill stympa Guds ord, måste han inskärpa vigten såväl at det tredje budet, rörande söndagens helgande eller afskiljande från de andra dagarne, som af de öfriga buden. Huru skulle då den kunna uträtta sitt embete redeligen, att han inför Gud och menniskor svara kan, om han den ena stunden i predikofördraget påyrkar hållandet af Guds tredje bud, att afstå på Herrans dag från verldsliga göromål och förströelser, och genom Guds ords betraktande vara stilla för Guds andas nådeverkningar, och sedan straxt derpå uppläsa en kungörelse, som står i strid med den lära han förkunnat, då hvarken nödfall eller kärlekspligt komma i fråga; ty fäderneslandet är ännu icke i fara, ocih skarpskyttekårens ötningar kunna således företasgas en eller några timmar under de sex vec:kodagarne? Skulle han icke sjelf göra sig till em tvetalare och menedare, då han enom upplässande af en dylik kungörelse gilade det han myss förut å Herrans vägnar förbudit och enlisgt Guds ord måste på sina åhörare tillämpa? Jag är öfvertygad att herr pastor Svensson enligt Guds ord och sitt samvete icke hade handlat annorlunda än han gjorde, om ock kungörelsen så tidigt framkommit, att honom blifvit lemnad längre besinningstid; då fråga var antigen att mera lyda Gud eller menniskor, så va valet snart gjordt. Vår konung och öfverhet, som handhafver lagarnes tillämpning med de friset, som är lemnad både åt judar, katolikr, baptister — ja till och med mormoner i dens olika religionsbekännelser, och som ingen udersåtes samvete vill tvinga eller tvinga låta, synes väl icke skola vilja påyrka fullföljandet f att beifra till åtal och bestraffning den hantling hos en statskyrkans tjensteman, hvilken, såsom man lätt kan förstå, icke alls utmärker något — ens ett aflägse — sken af tredskande emot lagarne, utan blott ett uttryck af vördnad och lydnad för Guds bud. Det är således en ogrundad, ja! orimmelig slutsats, som härledes af herr pastor Svenssons handlingssätt uti ifrågavarande fall, såsom skulle han derigenom hafva gitvit anledning till upprorsoch tvedrägtsanda bland undersåtarne, då det genom Guds ords och alla tiders erfarenhet blifvit en bekräftad sanning, att den, som rätt fruktar Gud och lyder hans bud, äfven ärar sin konung och är all mensklig ordning undergifven för Herrans skull: men icke är något exempel gifvet till förargelse, då man underlåter uppläsa en kungörelse, som hvarken har till syftemål Guds ära, fäderneslandets sanna välfärd eller någon nästas egentliga sannskyldiga nytta. Kontraktsprosten Lindskog anförde skriftligen: Rikets ständers justitieombndsman gruncar sina ansvarspåståenden emot v. pastor Svensson hufvudsakligen på 2:dra kapitlet 5 kyrkolagen, sådan som densamma lyder i kongl. förordningen den 8 Maj 1849. der det heter, att Kongl. Maj:ts förordningar och auktoriteters samt enskilda personers kungisrelser skola omedelbart efter gudstjenstens slut från predikstolen af presten uppläsas i den ordning. som hittills är vorden föreskrifven. Enligt den af justitieombudsmannen : genomförda bevisning bör i detta stadigande innefattas den föreskrift. att alla Kongl. Maj:ts auktoriteters och enskildas kungörelser, som :till kyrkorna ankomma, böra af presten uuppläsas, eller häri skall med andra ord finnas ettt påbud om uppläsandet af alla möjliga kungörelser. Och justitieombudsmannen synes finna em bekräftelse på denna sin uppfattning i Kongl. Maj:s resolution -å allmogens besvär den 9 December 1766 10, der det :stadgas, att alla kungörelser och publikationer, som kunna till kyrkorna ankomma från Kongl. Maj:ts befallningshafvande, embetsmän eller undersåter, må hädanefter å predikstolarne, men icke på kyrkovallen, uppläsas. Och emedan den af löjtnant Malmstedt, såsom öfverbefälhafvare för Norra Hallands skarpskytteförening, utfärdade kungörelsen icke kan innefattas under de i kongl. eirkulärbrefvet den 12 Augusti 1812. sådant det blifvit modifieradt genom kongl. cirkulärbrefvet den 20 Augusti 1823. stadgade inskränknin gar, så anser ju eombudsmannen det vara alldeles klart, att pastor Svensson saknat stöd af lag för sin vägran att uppläsa ifrågavarande kungörelse. Härvid möter likväl den betänkligheten, att det äberopiade kongl. brefvet den 8 Maj 1849 lika litet som den lag, i hvilken det utgör ändring, syness innefatta någonting annat än bestämning orm tiden när och sättet huru allmänna kungörelserr böra från predikstolen uppläsas, men deremnot alldeles icke lemnar någon föreskrift om dle kungörelsers beskaffenhet, som böra uppläsas. Då det utan särskilda bestämningar talas om IKongl. Maj:ts, auktoriteters och enskildas kumgörelser och dessa olika slag af kunI örelser således ställas i fullkomlig jemnbredd med hvarandra, så kanna dessa uttryck icke gerna tolkas såsom en helt besynnerlig omskrifning för alla möjliga kungörelser, som till kyrI korna ankomma. Ej heller kan den meningen deri I vare uttryckt, att alla sådana kungörelser ovili korligen böra uppläsas, utan endast såvida en I isådan skyldighet genom särskilda förordningar ä skapet ålagd; och då det vidare i aj:ts resolution den 9 December 1766 ö kunna till