Aftonbladet – 21 juli 1865, sida 3

pastor C. F. Svensson icke gittat att försvara s.tt beteende med försummelse å öfverbefälhatvarens sida att i rätt til kungörelsen aflemna, han jag för min del icke frikalla v. pastor Svensson från det af hr justitieombudsmannen å honom yrkade ansvar, och dömer honom att för honom till last komna förfarandet af konsistorium emottaga en skriftlig tillrättavisning och varning. Lektor Fagerberg yttrade: Af de förklaringar, v. pastor Svensson afgifvit säväl till hr Justitieombudsmannen som till konsistorium, iramgår tydligen, att hans vägran att uppläsa ifrågavarande kungörelse haft sin grund i samvetsbetänkhgheter, hvilka deritrån afhållit ho nom. Vid sådana fall är för presten intet annat val, än att antingen lyda det, som honom af lag och författningar ålägges, eller nedlägga sitt embete. Jag finner dertör v. pastor Svensson hafva felat, då han gjort intetdera, utan i strid med lag och författningar vägrat att i Elfsåkers kyrka uppläsa kungörelsen och ändock bibehållit sitt embete; och anser således, att det utslag, som i saken kommer att fällas, bör innehålla ett ogillande af nämnde pastors beteende i frågan och en varning att framdeles för sk felaktighet taga sig till vara. H. H. biskopen anförde: I likhet med hvad kontraktprosten Lindskog yttrat, finner ock jag det 1cke vara uti de at hrjustitieombudsmannen i hans mot v. pastor Svensson väckta påståenden åberopade författningar uttryckligen före skrifvet, hvilka kungörelser det må åhgga pre sten att ovilkorligen på predikstolen uppläsa, vidare än hvad uti sjelfva kyrkolagens 2:dra kapitels 5 nämnes och i koöngl. resolutionen af den 10 Mars 1719 upprepas om K. M:ts och dess befallningshafvandes kungörelser; KA hvad ur den af hr justieombudsmannen åberopade kongl resolutionen på allmogens besvär af den 9 Dec. 1766 andrages, innehåller tydligen, såsom ock NR Lindskog i sitt anförande yttrat, föreskrift om stället för publikationen, men har endast i förbigående jemte konungens befallningshafvande uttrycken embetsmän eller nndersåte, hvarvid man torde kunna anmärka, att då hr justitieombudsmannen på ordet embetsmän? lägger synnerlig vigt, och till dessa embetsmän vill räkna öfverbefälhafvare för skarpskytteföreningar, deraf skulle följa, att dessa öfverbetälhatvare icke äro uti uttrycket K. M:ts befallningshafvande inbegripne. I följd häraf och med fasthållande af hvad jag redan yttrat, att uti kyrkolagen och kongl. resolutionen den 10 Mars 1719 den ovilkorliga för presterskapet gällande föreskriften endast är gifven rörande K. M:ts egna och dess befallningshafvandes i egentlig bemärkelse utfärdade påbud eller publikationer, finner jag det icke karna stämplas som förbrytelse mot dessa författningar, att den vägran egt rum, för hvilken v. pastor Svensson bhtvit anklagad. Då dessutom det i kyrkohandboken, hvilken för presterskapets tjenstgöring att anse såsom lag, blifvit intaget, att de kungörelser, som skola uppläsas, böra vara lemnade til presterskapet före gudstjenstens början, och jag icke finner mig vara ötvertygad af de skäl, hr jJustitieombudsmannen, anfört att denna föreskrift endast afsåge enskilda personers kungörelser, helst uti äldre upplagor at kyrkohandboken de sistnämnde på detta s-älle alls icke omnämnas, finner jag icke v. pastor Svensson kunna anses hafva felat deruti, att han ej i Lindome kyrka pubiicerat den ifrågavarande kungörelsen; och hvad pubhkationen af kungörelsen i Elfsåkers kyrka angär, egde v. pastor Svensson uti den omständigheten, att frågan om uppläsningen i sistnämnde kyrka blet till honom ställd efter gudstjenstens slut i Lindome kyrka. icke åt sig fö varad den rättighet till pröfning och besin ning, hvilken jag anser vara åt presterskapet i fråga om kungörelsers uppläsande medgifven och beredd genom det omförmälda stadgandet att få dem tör sig uppvisade före gudstjenstens början, i följd hvaraf jag icke heller anser v. pastor Svensson kunna för sin underlåtenhet att i Elfsåkers kyrka publicera kungörelsen till ansvar fällas. Den samvetsbetänklighet, som tydligen ligger till grund för v. pastor Svenssons handl.ngssätt i detta mål, känner jag vara delad af flere prestmän inom detta stift, äfvensom de grundsatser om söndagens helgd, som v. pastor Svensson i sitt sednast afgilna svaromål uttalar, äro såväl af mig som dessa prestmän erkända, och jag anser konsistorium, såsom varande en domstol af företrädesvis kyrklig karakter, böra respektera ett på dessa betänkligheter grundadt handlingssätt och icke gerna kunna, genom att för detsamma meddela tillrättavisning, hos både presterskapet och folket framkalla brytningar inom kyrkan, hvilkas följder man svårligen kan förutse. Hufvudsakligen på dessa sistnämnda skäl anser jag konsistorium böra till fredande af samvetsfriheten och af kyrkans lugn strängt hålla på bokstaislydelsen af de förrfattningar, hvilka jag i början af mitt votum åberopat, och i enlighet med hvilka jag upprepar det förklarande, att jag icke anser v. pastor Svensson kunna i denna sak bestraffas för embetsftel. På erund af sålunda utfallen votering blef v. astor C. F. Svensson frikänd från allt ansvar 1 denna sak, hvilket beslut skulle i form af utslag uppsättas med besvärshänvisning till K. M:ts och rikets Göta hofrätt. Ut supra In fidem J. D. Magnusson.