Aftonbladet – 19 juli 1865, sida 3

Vi hälla oss till långfredagsträtan, som egde rum mellan kl. 4 och 5 på eftermiddagen, under aftonsången. Första vittne: berättade härom: Madam Kron och Lovisa Ersdotter hade befunnit sig på gårien, då fru Andersson, som bor i öfre våningen, tittat ut genom fönstret, för att se på torn: uret i Adolf Fredrik. Dervid hade enkan Kron senast utbrutit: Hvad tittar du efter din gamla djef... din enögda kaparkapten...? Akta det -nda glutthål? du har i behåll!... o. 8. v.? Hon står der och ljuger så kapprakt, så det är en skam, inföll enkan Kron. Tyst. kan ni inte tiga!... yttrade ordf. allvarsamt.! Svm muren, nådig lagman?, inföll madam Kron och knep ihop munlädret, för att riktigt hålla tungan inom lås och bom. Vittnet berättade vidare, att svarandena sagt så mycket groft och ekivågt? åt Andersson, att vittnet ej kunde upprepa det, Bland annat hade de kallat henne utsparkad mångelska, hvilket gått Anderseon så hårdt tul hjertat, att hon börjat storgråta. 7Som en krokodil, inföll enkan Kron. Kan ni inte hålla mun, blir ni utvisad, varnade ordföranden. Häretter förekallades ett annat vittne, en ung flicka. Ordf. Hvad vet ni om det der grälet? Vittnet. Det står här i papperet... det var så fula ord, att jag ej kan upprepa dem för rät: ten... Andersson titta ut genom fönstret, tör att se på tornuret i Adolf Fredrik... och så var det gjordt...:i Ordf. Hur vet ni att hon skulle se på torn: uret? Vittnet. Jo, hon ville se hvad klockan var, för att veta om det var slut på aftonsången... Skriften upplästes och innehöll en mängd föga vackra fraser, som vi förbigå, endast omnämnande, att käranden, madam Andersson, som i denna ordstrid funnit sig underlägsen sina vederparter och följaktligen ansett sig som den förrdelade och kränkta dygden, till aila de vackra epiteter och förtjenster, som svarandena tillagt henne, endast svarat: alla barn jag har, dem har jag fått i äkta säng... och fast jag icke är någon barnamörderska eller spinnbusgrefvinna, får jag väl lefva ändå — och så hade hon smält i tårar?. s Ordf. (till svaranden). Åt hvem af er har käranden sagt barnamörderska och spinnhusgrefvinna? Ersdotter. Jo, åt mig... Jag får aldrig vara i fred för henne... bara hon ser mig, så skäller Non... Domaren. Nå, har Ersdotter suttit på spinnhuset ? Ersdotter. (Mycket förlägen). Ja... men det är 15 år sedan... och jag kunde väl nu få vara i fred... jag har utstått mittstraff... och försonat mitt brott... Domaren. Hvarför undergick Frsdotter straff? (Ersdotter drog en djup suck och syntes hfiigt rörd vid det minne som uppkallades.) Ersdotter. (Med en viss rörelse och mycket sagta. För barnamord! Domaren förehöll Andersson det ovärdiga i att håna Ersdotter för en handling, som hon begått för så lång tid sedan och som hon fått lida så mycket för, samt yttrade för sig sjelf: Skönt sällskap i det der huset? Ett nytt vittne påropas, och den förut omnämnda madam Pettersson, en profkarta på torrt skinn och ansigtsskrynklor, frawträder. Madam Kron. Petterssonskan är ju plakat... ser inte lagman, hur hon struttar... och så hör hon så bra som både nådig ordföranden och jag, fast hon ställer sig döf som en stock. Ordf. Tyst menniska! (Till vittnet) Har Pettersson supit på morgonen? Petterssom. Nej, det brukar jag inte göra... för si jag är enka... Madam Kron. Jo, hon är bestämdt full nn efter vanan .. Nej, se påna bara, hur hon glor... och:så hon ser ut... Ordf. Tig, säger jag! Pettersson. Ja, tyst du Kronska... ska jag inte få tala . är jag inte hitkommen för att berätta om hur du trätte på Långfredagen. Ordf Joho, berätta nu! Pettersson. Jaha, vänta, skall ni få höra... Jo, madam Andersson skulle se på kyrkklockor. na . mina klockor hade stannat . och jag hade öppnat dörren ut åt gården. då jag fick höra bur di skälde som hundrackor... och Kronskan kalla fru Andersson för din enöreda djefvul och hennes ungar för kattungar, och så oqvädade de der (pekande på svarandena) henne och title: rade henne kapten Enöga, som hade lefvat så att ena ögat fallit ut och nu höll på att förlora det andra .. I vittnets berättelse ingick dessutom åtskilliga kraftord, hemtade ur språkets förråd af de gröfsta plumpheter. Ordf. Det der var då förskräckligt! Pettersson. Ursägta mig. det är skam att. säga sådana ord det är det visst det; men jag ir hitkommen, för att berätta hvad jag hört, och hvart enda ord är rätt, så sannt jag är en syndig menniska och enka efter sal:g Petterson... Ett par andra vittnen hördes äfven å kärandesidan och å svarandesidan en qvinsperson, som omvittnade, att fru Andersson al.irig kunde lemna Kron och Ersdotter i fred, utan ständigt låg i delo med dem. Svarandena bestredo naturligt: vis kärandevittnenas utsago, och käranden gjorde på samma sätt med deras vittne, anseende sig svarandena egentligen vara de som blifvit väret oqvädade. s Sedan domaren frågat båda parterna, om de ej skämdes att draga en dylik träta inför rätta, af färdade han hela sällskapet med förklaring, att atslag skulle meddelas annan dag. mm