Aftonbladet – 18 juli 1865, sida 2

skydd. I högqvarteret stod hans säng: men, som vi veta, sof icke Rosas der. Hvar kan sof, visste ingen; om aftonen försvann han och hvilade kanhända på blotta marken, okänd af alla, insvept i en soldatkappa och med en mössa på hufvudet. I det ögonblick vi nyss antydt, nemligen i dagningen, stiger han just af sin häst utanör högqvarteret, vid hvars port en mängd officerare och soldater, blandade om hvarandra, invänta honom. Denne man af bronsnatur, som tillbringat natten ungefär lika beqväm eller kanske mindre beqvämt än hans egen häst, visade sig likväl nu med ett utseende, lika starkt och friskt, som om han nyss stigit ur sin fjäderbädd eller ur ett mjölkbad. Uttrycket i hans ansigte var dystert och vildt som de lidelser, hvaraf hans själ upprördes. Han bar en vid pineho och en officersmössa, men hvarken värja eller något annat tecken på sin värdighet. Utan att helsa eller ens värdigas se på sin uppvaktning, gick han in i huset, hvarest han inträdde i en sal, der midt på golfvet stod ett bord betäckt med skrifna och tryckta papper. 1 salen befunno sig tre sekreterare, för tillfället utan sysselsättning, bleka och tysta, samt general Corvalan, som höll en hel packe bref i handen, hvilkas utanskrifter han läste och omläste. Alla stego upp vid Rosas inträde. Denne aftog sin poncho och sin mössa, kastade dem på fältsängen, som stod i ett hörn och började gå upp och ned i rummet, under det att skrifvarne och adjutanten, på hvilka han icke helsat, förblefvo stående bredvid sina stolar. Strax derpå inträdde en soldat och stannade vid dörren med en kopp mateg (paraguayte) i handen. Rosas tortfor att spatsera. Slutligen stannade hun ett ögonblick, räckte ut handen efter tekoppen, tog den och drack någotaf onehållet, äterlemnade koppen och började iter gå fram och tillbaka. Soldaten återog sin plats vid dörren med tekoppen i anden. Bfter två eller tre minuter upp: