Aftonbladet – 15 juli 1865, sida 3

sina undersökningar sammanfattar författaren sälunda: Sandheden er, at vi ogsaa i theologisk Henseende havde en Udvikling i Middela!leren, vi ret vel tör veere bekjendt. Vi kom noget seent, men vi kom dog, vi fulgte ved det övrige Europa, det var ikke lutter Dödhed, sim byggede bag Klostermurene. Stödet fremad gik umiddelbart ud fra de romanske Stammer, Tydskland skyldte vi slet Intet, det trengte selv til de Fremmede. Skolastikken blomstrer, og vi fage vor Skolastiker, Anders Suneson. Bibeltheolovien vebner sig mod dens Udskeielser, og vi faae vor Bibeltheolog, Mester Matthias. Mystikken griber fromme Sjele, og vi faae vor Mystiker, den hellige Birgitta. Tre agtverdige, originale Forfattere, hver af em med stor ludflydelse paa Samtid, tilleels Eftertid: Mere kan ikke forlanges hos et lille, afsides boende Folk. Hele Nordydskland indtil Saxen og Rhin, nu sea stolt it sin Videnskabeligled, har ikke Mere at opvise. Humanismen bereder Vei for det nye, og vi faae vore Humanister efter en mindre Maalestok: den meerkverdige, i sin nderste Grund ellers saa nationale Kristiern Pedersen, Morten Borup, Peder Lille, Poul Ehesen, Kristoffer Ravensberg, foruden Adskillige efter Reformationen. Ingen theologisk Hovedretning savner alteaa sin Repesentani, ja den hellige Birgi:ta indtoger ;ndog en fremragende Plads i den almindeige Kirke historie. Kjendelig treder Sverige Forgronden, undiagen i Humanismen; ogsaa det, der i den Tids Litteratur meest ermer sig til Kirkehistorie, Legendariet, er fornemmelig falden i Svenskernes Lod. — —— Hvad der kom udenfra til os, blev ilegnet og forvandlet til Kjöd og Blod. Sikkert vil Ingen miskjende det nordiske Preeg hos Birgitta og Mester Matthias; ikkun vor Skolastiker sveever i Luften. At Lelerne ikke have nogen betydelig Skole om sig, ligger ganske i Forholdene. Staaer kke selv Holberg temmelig eensom? Er der kke ogeaa i vor senere aavdelige Udvikling bestandige spring og store Huller? Allerede paa Grund uf vor Folkestammes Faatalliged, maa den Meengde underordnede Talener fattes, som Budensteds danner Skolen. Men — at jeg hermed skal: slutte — Iheologien var ikke og kunde ikke vere en Hovedsag herhjemme: Nordens: Betydting for Middelalderens Udvikliog ligger aa et ganske andet Hold. Aabent: Öietor Juegternes historiske sammenhbeng, Troskab at bevare Oldtidens Mytber og :Minder. Sagaeu, Kempevisen: deri bestod og bestaaer endnu vor Eiendommelighed.? Köpenhamns högskola har för sed att ira konungens födelsedag med en fest: tal vf någon bland dess lärare, utdelning af universitetets prismedaljer m. m. Sista gången hölls festt;let of H. N. Clausen och handlade om Danmarks Krav til dets Höiskole i dets Ydmygelsesstand. Det är allvarsord, sådana man hade rätt ctt vänta. Talarens inlelande anmärkningar om det, äfven af uni versiteterna närda, oskicket att låta den indersåtliga stämningen mot landsherrar omgifva detkrönta hufvudet med en gloria vf strålande titlar, i hvilka vanligast det pompösa och det innehållstomma täfla med nvarandrat, egde ej blott en utmärkt ä-pro003 för tilliället; mångenstädes bör man känna sig träffad af förebråelsen mot såana vetenskapens mälemän, som ej -förmå att tillegna sig hoftjenarspråkets ton och färg?. Abdallah eller . Fyrväplingen. Arabisk berättelse af Edouard Laboulaye. Öfversättning. Stockholm, på L. J. Hiertas förag. Den. snillrike franske skriftställare, med wvilken, under pseudsnymen Doktor Rent sefebvre, vi nyligen gjorde bekantskap i Paris en A nerique? (försvenskad under tieln ?Europa och Amerika), har här föreagit sig att skildra seder och karåkterer rån ett alldeles motsatt hörn af verlden. törde vi oss der bland typer och förbållanlen från verldens allrayngsta civilisation, let: sjudande samhällsarbetet i en stor nordmerikansk stad, se vi oss här förflyttade ill en trakt af verlden, öfver hvilken seker, ja årtusenden, gått fram, utan att närkbart förändra hvarken land eller menviskor. Det är till Arabiens öknar och stäler och lifvet under beduin-arabens tält amt i den rike köpmansfurstens palsts, örfattaren med sina fantasis trollstaf törsäter oss. Hen upprullsr här för oss taflor vå taflor ur det orientaliska lifvet, sådant let isynnerhet här, i Islams vagga, renast ch ursprungligast bibehållit sig, med en rohet i anda och färg som är verkligen seundransvärd. Uppränningen till berättelen är den enklaste Och lyckligast funna. Det är en gammal kameldrifvare, som en natt under karavanens rast i öknen berätar för sina reskamrater historien om den unge beduinhöldingen, som är berättelsens njelte. Förf. får härigenom tillfälle aut ge sin skildring en helt och hållet österländsk outnure, med denna för den äkta araben så egendomliga blandning af religiöst allvar och chevalereskt bjeltemod. Det slår nes till nöt s i Laboulayes Abdallah, få att säga, ett doft och ett skimmer från den arabisk sagans skönaste dagar. : Men under detta yttre hölje af nationel egendomlighet i föreställpingar och seder röra sig sannt men kliga karakterer med de stora, för alla, yankeen såväl som beduinen, gemenssmma grunddragen, och det är ej de minst tilldragande ställena i den charmanta lilla berättelsen, der man ser d llmänna