Aftonbladet – 15 juli 1865, sida 2

ämnat tillbringa natten i vårtsällskap, men som har blifvit illamående. Bevars! Ja, sådan är nutidens ungdom ! I Nåväl, skynda er då, och möt mig då vid fästningen, så skola vi supera der. cOm några ögonblick är jag tillbaka, eneral. Farväl så länge. Eduardo gjorde en knappt märkbar bugning för general Mancilla, hvareiter både vännerna skyndsamt redo uppför backen, Tio minuter sednare öppnade Daniel dörren till sitt eget hus och gick in med sin vän, Kort derefter kom ban ensam ut och steg till häst; han hade kastat sadeln på en annan springare, den bästa som fanns i. hans fars välförsedda stall. Han lyckades upp: hinna nattpatrullen redan på vägen till fästningen, der den med öfliga militära formaliteter insläpptes. Natten var vacker och lugn; på fästningens stora, kringbyggda gård och i korridorerna deromkring hade alla stadens alkalder och fredsdomare grupperat sig, rökande cigarr och samtalande med hvarandra. Deras löjtnanter och ordonanser voro också der tillika med ungefär hälften af gensdarmkåren och en stor del af generalstaben — tillsammans omkrivg fyrahundrafemtio till femhundra personer, Hela denna af så olika elementer sammansatta garnison kommenderades för natten af Marifio, tillförordnad befälhafvare. Det är omöjligt att beskrifva kommendantens ytterliga förundran, då han fick se Daniel i general Mancillas sällskap. Han trodde nemligen säkert att den förre i denna stund skulle befinna sig i det ensamma huset, tre mil från staden. Daniel visste icke att Marifio denna natt förde be: fälet i fästningen, men han visade ej der ringaste förundran deröfver, utan sade obesväradt till Mancilla: uDetta kan kallas att tjena den göda saken af alla krafter, general; seflor Marifio fattar svärdet så snart han ligger bort pen-i Nav