Aftonbladet – 15 juli 1865, sida 2

ögonblick återkomma och lik en blixt spränga utåt vägen. Förfölja de Firmin, Daniel?? Nej, Amalia. Men det såg ut som om han flydde.? 4Nej: jag förstår nu alltsammans. Han I fann ingen i skogen och ej heller på vägen, j men han har sett friska hästspår och rider nu i samma riktning som dessa gå, för att förvissa sig om att han gissat rätt.4 Daniel, jemte de öfriga återvände nu till salen, der de knappt i tio minuter stått i dörren mot floden förrän Firmin visade sig i sporraträck jagande utåt stranden. Han red uppför backen och stannade utanför porten, der han steg af. ?Der horta äro de, setior?, sade han med den likgiltighet som karakteriserar gauchon. Huru mäånga.? Tre.? ?Hvilken väg? rÖfra vägen.? ?Kunde du se hästarne? Ja, seflor.? Kände du igen någon af dem? Ja, sefior; den främsta var den grå, tungfotade, som kommendanten Marifio plägar rida.? Amalia såg förvånad på Daniel. Godt, sade han till Firmin, ?sadla hästarne och led dem ned till flodstranden.? Huru? skolen I ändå fara?? frågade Amalia. vUtan att förlora en minut, svarade hennea kusin. Och kunna vi lemna henne allena, Daniel, sade Eduardo med en blick på Amalia. Firmin blir här och han och Pedro skola ansvara oss för henne. Jag måste i natt följa med patrullen kring staden och du bor hos mig.? Min God! Ständigt arbete och oro!4 sade Amslia och lade handen öfver ögonen, såsom alltid, då hon var bedröfvad. ?Ja, ständigt arbete och omtenka, min Amalia; om än ej längre är säker här, må