Aftonbladet – 14 juli 1865, sida 3

Om edgång och dess missbruk. HL. Justiiekanslern antyder i det följande några faror af edgång, af mera allmän beskaffenhet än de förut omnämnda, unförande: Så länge man, så att säga, eger två slag af sanning eller sanningsenliga förklaringar, den ena fästad med ed, den andra icke, anställes jemförelse mellan båda, och det första eller edfästade lemnas företräde framför det andra, icke edfästade. Brottet får då jemväl två grader, mened och osanning, hvilken sednare synes mindre fördömlig än den förra. Med afskaftande af edgång skulle denna fördelning bortfalla, och hvarje lögn framstå i hela dess immoraliska styggelse. Allmänna tänkesättet skulle äfven följa samma riktning och fördöma osanning af alla slag. Till dessa antaganden synes man ega anledning uti det kända förhållande, att de kristna trosbekännare t. ex. qväkarne, som icke tillåta sig användande af edgång, anses vara de mest sannfärdige. Det onda, som försöken att genom hjelp afreligionens tjenare kringgå edsförpligtelse, tillfogat religionen och moraliteten hos folken är oberäkneligt. Så långt traditioner finnas, har man oblygt i sjelfva gudaläran och dess uttolkare sökt ursäkter. Grekers och romares främste Gud ansågs le åt vissa meneder. Hinduerna, såvida man får sätta tro till den genom engelsk-ostindiska kompaniets försorg år 1776 utgifna öfversättning af deras religionsstadgar, hafva i lag bestämt vissa fall då mened är loflig. Falskt vittnesmäl är i regel tillåtet om det atgifves för befrielse af en person, anklagad för med dödsstraff belagdt brott. Härvid är dock undantag gjordt i atseende å några brott, så att man icke må genom falskt vittnesmål från dödsstraff frälsa den, som anklagats för något af de efter hinduernas åsigt mest afskyvärda brott, såsom 1:0) att hafva mördat en brahmin, eller 2:0) (hvilket ansågs lika) att hafva dödat en ko, eller 3:0) att hafva druckit vin, om den anklagade tillhörde brahminkasten.? Härefter anföres hurusom under de första århundradena efter Kristus hans efterföljare synas hafva handlat efter hans anda, men att det icke dröjde länge förrän äfven inom den kristna kyrkan förkunnades, att eder icke vore förbindande : :ot kättare, samt att påfven kunde lösa furstar och folk från de eder de svurit samt äfven förläna andra makt att göra folk till menedare. Såsom exempel åberopas Clemens VI, hvilken åt Jean, konung af Frankrike, och hans gemål Jeanne, jemte dem efterträdande konungar och drotiningar, gof befogenhet att uten synd kunna Bryta löften och eder, redan gjorda eller som framideles kunde göras, när