Aftonbladet – 14 juli 1865, sida 2

tillräckligt rädd att omöjliggöra mina besök här. 4Det fägnar mig, ty detta hus är enart det enda dit du kan komma. Huru? utbrast Amalia förundrad. Så? Vet du icke det, min dyraste kusin? Vär vördnadsvärde lärare i skrifkonsten jagade honom på dörren, väl icke med hugg och slag, men med långa och breda tal. Min Florencias mor gal honom gästtrihet öfver ett dygn, men derifrån jagades han af mig. En at våra vänner lofvade att i två dagar lemna honom tak öfver hufvudet; men vännens aktede fader inskränkte tiden till en och en half dag; och slutiigen har jag sjelf ej velat släppa in honom hos mig mer än två gånger och i afton blir det den tredje. Men en natt har jag sofvit i mitt eget hus4, sade Eduardo med ett visst eftertryck. Ja, sefior, det är tillräckligt. Amalia försökte småle, men hennes ögon stodo tulla af tårar. Daniel märkte det, såg på sitt ur och sade: Klockan är half elfva; vi mäste fara tillbaka till staden. Alla stego upp. Er poncho och er värja, Eduardo?4 Jag lemnade båda delarne till Luisa, som jag tror burit in dem i något af de inre rummen.4 Amalia gick för att hemta kappan irumnmet innantör salen, hvilket liksom det nästa endast upplystes af månans strålar, då fönstren lägo åt landsvägen. Eduardo och Daniel stodo qvar i salen och vexlade några ord, då de på en gång ingo höra Amalia uppge ett rop och med asliga steg komme tillbaka. I H.ad är det?t? frågade båda vännerna ch skyndade emot henne. Ingenting... men blif qvar... gå icke uti fton...4, svarade Amelia blek och upprörd. För Guds skull, Amalia, hvad har händv?X rågade Daniel med sin vanliga otålighet, nedan Eduardo sökte öppna dörren, som (mätta stäret deh framför kvilken hon std.