Aftonbladet – 14 juli 1865, sida 2

STOCEHOLM den 14 Juli. Frågan om hertigdömena synes, oaktadt allt hvad derom skrifves, telegraferas och kannstöpes, icke skida ett tuppljät närmare sin lösning. Kölnische Zeitung meddelar nu följande upplysningar? om de sednaste underhandlingarne mellan Osterrike och Preussen rörande den slesvig-holsteinska frågan: ?Sedan B.smarck flera gånger och städse utan nytta tagit konfidentiella steg för att förmå kabinettet i Wien att i förening med Preussen uppmana hertig Fredrik att lemna bert:igdömena, framställdes ett uttryckligt förslag härom i en depesch, som i medlet af Juni månad aflemnades i Wien. Till stöd för denna begäran gjordes först en omständlig skildring af den augustenborgska agitationen i hertigdömena, och derefter sökte man bevisa, att den så kallade hertigliga regeringen i Kiel formligen arbetade på att terrorisera den allmänna meningen i Schleswig-Holstein, att hon isynnerhet de morsaliserade tjenstemännen genom att använda dem till sin agitation, att arfprinsens vistelse i landet skulle beröfva de förestående valen och ständernas förhandlingar erforderlig frihet, samt slutligen att augustenborgaren uppenbart gjorde intrång i andra, kanske mera berättigade pretendenters rättigheter. Grefve Mensdorf! gaf ett afslående svar på det preussiska kabinettets begäran, förklarande sig ur stånd att erkänna de åberopade skälens giltighet. Han lade isynnerbet vigt på, att man icke kunde förbjuda arfprinsen att vistas i Kiel, så länge han uppträdde säsom privatman, samt att hans inflytende på den allmänna 8 nnesstämningen i hertigdömena tillräckligt motvägdes af Preussen, som ju hade sin arme och sin administration der. Grefve Mensdorffs afslag hade till följd, att kabinettet i Berlin afsände en ny, ännu mera bestämdt affattad depesch, i hvilken den preussiska utrikesministern upprepade sina förra argumenter och rent ut förklarade kabinettet i Wien, att han betraktade hertig Fredriks aflägsnande under valen och de echleswighoisteinska ständermas förhandlingar såsom ett conditio sine qua non för landtdagens inkallande, samt att han med största bestärndhet skulle uppträda mot detaugustenI borgska partiets agitationer samt värna Preussens rättigheter. Till svar på denna andra depesch afgaf grefve Mensdorff oförtöfvadt den förklaringen, att kabinettet i Wien aldrig skulle räcka sin hand till at utvisa arfprinsen, och hvad angick det framställda conditio sine qua non, så var idet Österrike likgiltigt, om ständerna inkallaI des eiler ej. Förslaget härtill hade ju, såsom bekant, utgått från Preussen, och ÖsterI rike hade först efter längre underhandlingar samtyckt dertill. Österrike skulle der-j före i detta fall draga sig tillbaka till sin rätt såsom medbesittare, hvari det såg den bästa garanti för sina intressen. — Förbål: landet var således mycket spändt under de sista dagarne af Juni, och härtill kom, såsom man vet, ylterligare den omständigheten, att underhandlingar inleddes med Italien om en handelstraktat med tullföreningen. Säkert är, att grefve Mensdorff in struerade Österrikes chargå daftaires i Berlin att göra hr von Bismarck uppmärksam på de faror, som Preussens uppmaning till I tullföreningsstaterna att afsluta en handelsit aktat med konungariket? Italien kunde medföra för det vänskapliga förhållandet melian Wien och Berlin. Då Österrike icke kunde skilja den kommerciella frågan från den politiska, måste det betrakta Preussens steg såsom en demonstration mot Wien. Tillika försäkrades, att Österrike skulle göra hela sitt inflytande gällande i I mellanstaterna för att förhindra dem att erkänna konungariket italien. Kabinettet i Berlin moitog den österrikiska protesten med köld. Hr von Bisma ck afvisade hvarje insinuation om en demonstration och inskränkte sig till att framhålla, att förslaget till tullföreningsstaterna var ett i ekonomiskt aiseende nödvändigt steg, som icke kunde uppskjutas af politiska afseenden, hvilka visserligen kunde ha afgörande betydelse för Österrike, men icke för Preussen. Så stodo sakerna i det ögonblick, då det betydelsefulia ministerombytet för iggick i Wien. Då denna kris nödvändigt mäste återverka på den schleswig-holsteinska frågan, följer det af sig sjelf, att man i Berlin följt dess vidare utveckling med stor spänning, och utgången skall nu enligt pålitliga underrättelser ha blifvit gynnsam för Preussen. Om vi äro riktigt underrättade, bar på de sista dagarne på kejsurens befallning ett meddelande gjorts Preussen, hvilket gär ut på (vi förbigå allt hvad som rör de inre Österrikiska trägorna), att den sednaste vändningen i Frans Josels politik är vänskaplig i riktning åt den preussiska alliansen och isynnerhet gifver utsigt till en snar enighet i den schleswig-holsteinska frågan. Den redan l!ebådade reduktionen ar den österrikiska armen måste säkert tolkas pi samma sätt.? Feedrelandet för den 5 dennes innehåller