Aftonbladet – 13 juli 1865, sida 3

predikas, måste verka mer än frånstötande, ja pinsamt, på det bildade örat, på en kristen öf: vertygelse, som ej mer. häftar vid traditionella bokstäfver. Och hur mycket har nattvarden blifvit dragen från den betydelse och bestämmelse. som dess stiftare dermed ville förbinda? Han har stiftat den som en måltid af broderlig gemenskap, som en sinnebild och ett vittnesbörd af helig och helgande kärlek, fromt offersinne, fjerran från hvarje tanke om ett särskildt teologiskt föreställningssätt i afseende å hans lekamen och blod, än mer från någon förpligtelse på ett sådant. Hvad har nu deremot 1 tidernas lopp blifvit af denna måltid, och hvad sker än i dag dermed? Teologiska föreställningar om Herrens lekamen och blod, och deras underbara förening med de helgade elementerna af brödet och vinet, lika oförenliga med en sund bibeltolkning, som med en verkligt sedlig verldsåskådning, ha blifvit gjorda till högtidens medelpunkt, tron derpå har blifvit pålagd den annammande församlingen som oumbärlig för själens bästa. Kärlekens måltid har derigenom blifvit en kifvets måltid. Den som ej kan tro på dessa föreställningar, han gäller för Potrogen i bekännelsen?, han kan ej till välsignelse mottaga måltiden! Kan man dä undra, att ej blott de likgiltiga, utan äfven de verkligt fromma afhålla sig från denna heliga måltid, just sådana som äro för samvetsgranna att skrymta ea bekännelse, på hvilken de ej tro. och som Hernen ej ens fordrat af sina lärjun gar? Om vi en gång äro nog billiga att medge, at! vi lefva midt i en stor kyrklig kris; att den ute slutande teologiska uppfattningen och behandlin. fen af de kyrkliga angelägenheterna blifvit un anröjd; att der del af församlingen, hvars kristna medvetande ej mer öfverensstämmer med kyrkoläran, är i jemn tillväxt; att de ädlaste andliga och sedliga krafter blott i den nyare bildningens ljus förmå tillegna sig kristendomen då må vi icke heller göra medborgarrätten i kyr kan beroende af deltagandet i en kult, som ännu till största delen är beherrskad af16:de och 17:de seklens teologi och verldsåsigt. Vi känna omöj: ligt med godt samvete nedtysta och förklara kristligt bankrutt enhvar, som ej tillfredsställes af våra ortodoxa och pietistiska pastorers pre dikningar och som är otillgänglig för de konfessionella nattvardsformerna. Just denna del af församlingen är oss nödvän. dig; den är den naturliga förmedlaren mellar den gammalkyrkliga läran och det nya kristna folksinnet; vi kunna ej umbära dess råd, dess medverkan, dess nitiska verksamhet. Dessa sken bart okyrklige skola säkerligen ej heller undan. dra sig kyrkan, om blott en gång ett arbetsfält inom henne för dem öppnas, hvari de kunna ta del. med uppriktig öfvertygelse och godt samvete. Äfven annars billigare röster ha yttrat betänk: lighet mot en sådan utsträckning af församlings principen. De medge, att presterskapet i sig sjelf ej har kallelse och befogenhet till protestantisk kyrkostyrelse. Dock tänker man sig kyrkans nya inrättning blott som en upputsning af äldre förhållanden ; tidsomständigheternas fullkomliga skiljaktighet förbises. Som förebild sväfva dessa små kyrkosamfund, som fordom un: der förföljelsens nöd. utstötta eller undertryckta af statskyrkorna. hade bildat sig ?under korset. som det hette. 1 skarp afslutning och högspänd isolering, trängda från alla sidor, var dem ej annat öfrigt än den strängaste form af ett nedifrån uppåt regleradt kyrkoregemente, med den fulla skärpan af kyrkotukten och den ovilkorliga maktfullkomlighet, som var nog stark att ögonblickligt bryta hvarje inre motstånd. Man förbiser, att dessa blott voro nödkyrkor, som blott så länge bevarade sin stränga form, som nödens dagar varade, hvarefter de snart söndrades. Men hur går det med kyrkotukten, ropar man; denna den gamla äkta kyrkans dyr bara klenod? Äfven derpå har Schenkel et tänkvärdt svar: Erfarenheten har visat, att kyrkotukten, äfver i sådana landskyrkor, i hvilka den författnings messigt ännu i full kraft består på papperet. dock ej mer tillämpas i kyrkliga lifvet, särskild i förhållande till högtuppsatta, förnäma och rika syndare. Med kyrkopolisens medel, som föröfrigt blott är tänkbar under förutsättning af statens hjelp, kan dock visserligen vår kyrka nu ej met upphjelpas. Härförutan träffa de kyrkliga strat fen, enligt sakens natur, blott den giofva syndarn och otyglade utbrott; de finare och gömda synderna, hvilka Gud framförallt hatar, gå fria för kyrkotukten såsom skrymteri, andligt högmod, partihat, herrsklystnad, den under fromhetens mask gömda sjeltkära fariseismen, den ortodoxa fanatismen, den i mörkret smygande, i fromma fraser höljda! ondskan och lömskheten, giriaheten o. s. v. Kyrkotukten måste i vår tid utöfvas a! den alltmer utbildade ofentliga kyrkliga menin gen, genom det kristna församlingsmedvetandet. in sådan moralisk tyngd skall, enligt vår tids sinne, väga vida tyngre i den kyrkliga ordnin. gens vågskål, än domslut af en kyrkopolis, ut färdade al personer, som lätt kunna ta fel, och som äro underkastade det kyrkliga partisinnet oct dess agitationers inflytelser, och hvilka — hvac som är hufvudsaken — det under alla förhållan den felas den i det innersta af hjertan och nju rar trängande blicken, hvarförutan en rättvis dom är omöjlig .. Den oprotestantiska prestkyrkan måste ändtiigen en gång utvidgas till en äkta protestantiek församlingskyrka. En sann tanke, som i rätta tiden införes i lifvet, har en underbar lifskraft: han går från strid till strid, men ock från se. ger till seger genom verlden; han kan smädas. men ej mer tillintetgöras, — förföljas, men ej mer undertryckas, han liksom bäres på händerna af osynliga andar: och honom hörer framtiden till.