Aftonbladet – 13 juli 1865, sida 3

om, och den stora frågan är då den att kunna framleta hvad som ken finnas inom formen, icke att fara blott efter dess yta och namn. Att jaga endast efter detta må anstå den torra, stela doktrinarismen eller det spekulerande marktschrejeriet, men höfves ingalunda den upplysta och ärliga demokratien. Denna älskar icke omstörtningar, hon vill gerna i det längsta. tro på det beståendes perfektibilitet, så länge något hopp om framåtskridande finnes, och först när det istadiga spjernandet förhindrar hvarje samhällets fria utveckling, nödgas hon med skalden utbrista: La justice, ils la recusent aux cris du suppliant; Nous Varracherons, comme auparavant, å leurs crainte! Att undvika denna ultima ratio måste ligga lika mycket i demokratiens eget som i konservatismens intresse. Derföre borde. de, som leda samhällenas öden, kunna inse angelägenheten af att ingjuta i institutionerna denna mäktigt föryngrande kraft, och å sin sida bör den europeiska demokratien, hemtande lärdom af sina föregående förirringar, besinna att den menskliga utvecklingen aldrig kan ske språngvis, utan att naturnödvändigt efterföljas af en reaktion, samt ihågkomma sin största apostels, Tocquevilies förmaning: ?Må demokratien sträfva efter att vidga sin blick, elda sin tro, rena sina seder, reglera sina rörelser, följa sina verkliga intressen mer än sina blinda instinkter, modifiera sig efter tider, orter och folklynnen!? Den europeiska demokratien har icke, såsom den amerikanska, framsprungit lik en fullväpnad Minerva ur Jupiters hufvud; hon har aflats i vedermöda och framfödts efter svåra födslovåndor. Hon har stundom röjt en öfverdådig lust ati slita banden mellan det närvarande och förflutna, och derföre har hon hittills ofta nog icke vunnit något mer än att begrafva ett och annat missbruk i ruiner, att här och der upprätta en prekär frihet, att uppskaka verlden genom händelser, mer än att omskapa henne genom institutioner. Henne tillhör framtiden, men om hon icke följer Tocquevilles anvisning att vidga sin blick, rena sina seder och reglera sina rörelser, så kan den närmaste framtiden hota 03 med det fruktansvärda alternativet ef en demagogi utan fast grund eller en despo: tism utan tygel. Af det sagda följer. att vi anse en samverkan mellan kejsardömet och demokratien, om en sädan kan åvdgabringas, vara af stor och framtidsrik betydelse. Vi tro också, att Napoleon III endast i ett sådant förbund kan finna en grund för sin dynastis framtid. Det har mången gång väckt vår undran att höra Napoleon III och hans us inistrar storma löst mot ?de gamla partierna?, hvilka; så vidt dermed skall försiås legitimister och orleanister, äro, under den allmänna rösträttens regim, föga annat än historiska vålnader — en uppfattning, som också finner stöd både i de nu pågående och de nästföregående valen till lagstiftand: kammaren, der dessa partiers vanmakt så ögonskenligt framstått. Berryer, hvilkens stora personlighet ännu sprider ett stilla aftonskimmer öfver legitimitetens sak, skulle stannat i en fullkomlig minoritet, om han egt endast legitimisternas röster. Det var demckratien som valde honom. Thiers, som representerar den franska bourgeoisiens sympatier för den parlamentariska monarkien, led två särskilda nederlag, innan han blef vald i Paris på tre demokratiska tidnin: ars förord. Det fanns plats för dem båda inom den parlamentariska oppositionen, endast derföre att de läto inskrifva sina namn vid sidan af Jules Favres och Guroults. Demokratien lånade ut sina krafter, men bortkastade dem icke. I Paris förbehöll hon sig åtta val af nio, och tog Thiers sägzom den nionde endast för att illustrera sin seger. I de flesta öfriga ståder vandrade hon till vaturnan med en aktningsbjudande enighet och tillkämpade si allt flera segrar. tion ensam beredde ocks dubbelval åt två af sina kandidater, Jules Favre och Havin. Man kan således tryggt påstå, att det enda samhällselement, som regeringen her att stödja sig på — eller att frukta — är de demokratiska massorna. Monarken af 1815 och 1830 må ega anhänga e i akade: mien och salongerna, men hon skjuter inga rötter ned i de djupa samhällslagren. Ideernas och intressenas rörelse går i annan riktning och lemnar i en bedröflig isolering de statsmän, som äro en personilikation af de gamla partierna. Demokratien deremot är lefvande, liksom de strätvanden hon upp: väcker, liksom de intressen hon vårdar, och om hon ännu icke herreskar på semhällete höjder, så famnar hon dock de djupa och rika lager, som bilda massan af folket. Om kejsardömet gör sig blindt för denna sanning, så mycket värre för det! Dess utfall mot de gamla partierna? är en strid mot väderqvarnar, lika löjlig sm onödig. En strid mot demokratien åter vore en strid mot framtiden, följaktligen Vanmäktig. Demokratiens program innefattar två löften, medelst hvilka hon rycker folken med sig: frihet och framåtskridande; om kejsardömet, som representerar ordningen, på all. var inskrifver äfven dessa båda or1 i sitt program och gör dem till en sanning, så skall det med sig försona demokratiens bästa elemenier och förverkliga kejsardömet uten revolution och utan despotism. DANMARE. Den underrättelse, vi efter Berlingske Tidende meddelat, och som nämnde blad förklarat sig ega ur officiel källa, att den af major Kauffmann, justitierådet Glud och öfverauditör Nyholm bestående kommission, som i fjol förordnades att undersöka de mot ?Varedepotens? styrelse riktade beskyllningar, funnit dessa alldeles ogrundade, synes vara riktig. Kommissionens medlemmar ha