Aftonbladet – 12 juli 1865, sida 3

nade sitt skum invid deras fötter. Ja, du tillhör icke jorden, fortfor han. Ser du icke månans bleka, majestätiska skönhet? Din alabasterhvita panna strålar af en ännu högre, ännu mera majestätisk skönhet. Ser du stjernornas blixtrande ljus? Skönare, mildare, ljufvare lysa dina blickar än dessa nattens diamanter. O! hvarföre kan jag ej med dig uppstiga till en af dessa stjernor och der, krönt af ljus och strålar, kalla dig min drottning, kalla dig verldens herrskarinna! O, hvad jag älskar dig, Amalia, hvad jag älskar dig! Jaz skulle vilja med mina händer skydda din skönhets späda blomma för solens strälar, och med elden i mitt hjerta jaga vintern från din sida... Eduardo, Eduardo! Så skön du är, Amalia! Oeh Eduardo strök lockarne tillbaka från den älskades anlete, så att det helt och hållet skulle badas i månans silfversken. s Du är då lycklig, Eduardo? Är du det?4 Mitt lifs ljus, vid din sida afundas jag icke englarne i himmelen... Och vid din sida har jag först lärt att lyckan på jorden ej var en dröm. Att få lefva för dig, Amalia... Att ständigt få inandas ett sällhetsdoft som detta... Att se ditt leende... O, ja, jag är så lycklig, så lycklig! SAtt ständigt höra ömma ord från dina läppar... O, Amalia, dagens glans, nattens sorgsna skönhet, hela verlden — allt försvinner för min blick, då din bili framträder; endast du och Gud finnas till för mig... Du älskar mig, är det icke så? Du delar mina öden, gör du icke det? Ja, ja, hvilka de än må blifva. Min gjäls engel! cOm du är lycklig, skall ditt småleende blifva för mig källan till himmelsk lycka. Amalia ! sOm du är olycklig skall jag dela dina sorger, och... cha Säg ut, Amalia! — SÖch öm et grymma öde, som förföljer