Aftonbladet – 12 juli 1865, sida 3

ia, hvars poetiska inbillningskraft mäktigt : illtalades af naturens skönhet, som i denna tund strålade af kärlek, mildhet och ljuf orgsenhet. Den likt diamanter strålande tjernebågen, tycktes uppbära nattens geomskinliga ljusperla, i hvars väg alla vinriga skyar blifvit förjagade af qvällens ind. Fördjupad i betraktande häraf lät Amalia sina tankar sväfva ut öfver tid och um, öfver allt jordiskt, i de rymder der oesien dväljes i sitt himmelska hemland. Ilon hörde ej det lätta bullret af steg som ärmade sig, och vände ej ens sitt sköna ufvud för attt lyssna efter dem, så hänyckt var hon af den herrliga aftonen. En man gie:k hastigt utföre backen. Han aktade dock :sin gång i mån som han närnade sig Amalia. Hans ansigte antog ett uttryck af tiillbedjande vördnad då han stannade på eett par stegs afstånd och med korslagda armar tyst betraktade henne. Men en suck förrådde honom och Amalia vände sig om med ett lätt utrop, då i detsamma mannen knäböjde framför henne och slog sina armar om hennes lif. Amalia! Eduardo!? Dessa voro de första ord som vexlades. Min själs engel, hvad du är skön!? utbrast Eduardo, ännu på knä, hänryckt af Amalias rena och nu liksom förklarade skönhet. tJag tänkte på dig, sade Amalia och lade handen på Eduardos lockar. Verkligen 7 Ja, jag tänkte på dig; jag såg dig, men icke här på jorden; jag såg dig vid min sida i en blämande rymd, der vi öfvergötos af ett rosienfärgadt ljus och andades en doftfull luft, kder himmelska harmonier sväfvade förbi våirt öra; jag såg dig under ett af dessa ögomblick då en öfvernaturlig kraft tycktes slita rmin själ från jorden.4 Ja, du tilllhör icke jorden, själ af min än svaradile Eduardo och satte sig på uttningen aff sandkullen m lia vid sin stöa, så mära strantien at vägörnå lem