Aftonbladet – 12 juli 1865, sida 3

Åh, Daniel! Daniel har icke sin like bland dödlige, sade Eduardo med stolthet. Glad, liflig, obekymrad, såsom alltid, iaträdde Daniel i salen, klädd i en kort poncho, -om blott räckte till ksäet, och som med ett svart band var fästad kring halsen. Den snöhvita skjortkragen var nedvikt derötver, så att den unge mannens kraftiga, välbildade nacke var synlig. De älskande behöfva ingen mat, hvaråt jag sannerligen kan lyckönska mig, sade an med en bugning för sin kusin, en för vännen och en för bordet, hvilket, som vi veta, var dukad! för tre personer. SVi väntade på dig, sade Amalia skrattande cÅh, tusen tack! -I ären då de älskvärdaste varelser i verlden! Och huru han I fördrifvit tiden, då I så länge måsten vänta? Det har väl varit bra tråkigt?4 : Åh, så derX, sade Eduardo. Ja, I kunnen väl ej vara allena en stund utan att ha tråkigt! — Pedro! eHvad vill du honom? Pedro, tag in matenX, sade Daniel, tog af sin poncho, satte sig vid bordet och slog i ett glas vin ät sig. Men, sefiorX, sade Eduardo, ni är dock bra oartig, som sätter er till bords före värdinnan. cAh! jag är federalist, sefior Belgrano, och gedan vår heliga sak utan krus satte sig vid revolutionens heliga bord, kan jag också sätta mig vid ett bord, der det också synes vara inbördes krig; tallrikar ar ca sort, fat af en annan, lampan dunkel och ena snibben ef duken släpande i golfvet, som min intima väninnas, dofia Mercedes Rosas schalsnibbar. Amalia och Eduardo, som redan hört Daniel omtela sitt äfventyr, skrattade hjeriligt och satte sig till bordet, der middagen serverades klockan half tio på aftonen. Men i detta hus var allting ovanligt och olikt allt annat. (Farts.)