Aftonbladet – 12 juli 1865, sida 3

(Insändt.? Angående bårväxtmedel af R—gen. Ur Polyt. Centralblatt 1865 har i Aftonbladet n:r 138 influtit uppgift om ett af en dr Kleizinsky uppfunnet, alla s. k. heroiska hårmedel öfverträftande preparat, bestående af glycerin och spansk peppar. Då emellertid, såsom uppfinnaren sjelf uttrycker sig, glycerinen är ett nytt ämne, tyckes det väl, som skulle erfarenheten, oaktadt hans påstående, ännu icke kunnat hinna tilldela detta medel något burbref, och heroisk skall i sanning den vara, som vill pröfva denna säkra uppfinning på sig sjelf. I lyckligaste fall har den sannolikt blott den negativa verkan att icke förstöra hårväxten. Bestämdt saknas ännu exempel på att en, genom tidens åverkan eller genom vanvård, försvunnen hårväxt kunnat återställas genom något af de hundratals konstmedel, hvilka som lockbeten, af ganska farlig beskaffenhet, utsättas för lättrogenhetep Deremot erinrar jag mig ett ingalunda nytt, men lika enkelt som naturligt, fast ofta försummadt medel icke att kunna återställa förlorad hårväxt, men il att vidmakthålla denna prydnad för menniskans hufvud. I motsats till den af dr Kleizinsky begagnade utgångspunkt, påstår jag att den normala bildnincen af kli, vanligen mjäll kallad, som försiggår vid hårfästet, är er nödvändig och fullt naturenlig kroppens verksamhet att från sig afsöndra partiklar, hvilka så till sägandes hatva tjenat ut och antages derföre, att denna afsöndring är bevis på sundhet. Undertryckandet af denna verksamhet och afsöndring är deremot ett våldförande af naturen och följaktligen af skadlig beskaffenhet. Lemnas emellertid mjällen åt sig sjelf, samlar den sig i hårfästet och förqväfver hårets växtlighet genom att hindra detsamma att från den underliggande fethinnan uppsuga behöflig näring, hvarförutom mjällen fyller hudens porer och sålunda hämmar utdunstningen. För hårets bibehållande och trefnad samt förekommande af s. k. månsken, fordras således endast att dagligen på lämpligt sätt befria hårfästet från dessa mjäll, men till denna förrättning äro de vanliga härborstarne oförmögna eller kanske snarare skadliga, hvaremot de för mången, ynnerhet mans toaletten okända fina träkamarne äro fullt ändamålsenliga. Genom sjelfva kamningen och derjemte strykning med tläta handen blir håret glänsande, fetaktigt och gör smör. jelsen med olja eller pomada öfverflödig. Efter en sålunda, utan våldsamhet, förrättad rensning, känner man sig lättad både till hufvud och sinne, hvarjemte det kan, som ganska säkert, antagas att genom det porerna sålunda befrias från detta hinder för deras verksamhet någon hufvudvärk till följd af bristande utdunstning icke bör uppkomma. Den samling kammen lemnar af mjäll och damm är vanligtvis icke ringa, och boritagandet deraf är således en simpel renlighetsåtgärd, som körsvennen och ryttaren gemenligen med mer noggrannhet tillämpar på hästen än sig sjelf. Månne icke derför Liebigs konklusion att tvålförbrukningen är en mätare på ett lands eivilisation äfven skulle i sin mån kunna göras tillämplig angående den fina kammen? Slutligen torde det böra tagas i öfvervägande om icke hårets dagliga vård genom kam möjligen äfven kan verka välgörande och helsosamt på den i närheten belägna hjernan, dåiså fall hvar och en, som är begåfvad med här, visst icke bör försumma denna skötsel, såframt han icke tilltror sig besitta förstånd — utöfver behof.