Aftonbladet – 12 juli 1865, sida 3

dig, slutligen skulle måtta ett dödligt slag åt ditt hjerta, så... skall min ande isamma stund fly för att förena sig med din... Eduardo tryckte sin ädla älskarinna varmt till sitt hjerta, men i sam; a ögonblick, som det sista ordet gick öfver hennes Jläppar, hördes i luften ett aflägset rullande dån, likt återljudet af ett kanonskott i en bergig nejd. Vidskepelsen är den poetiska inbillningskraftens oskiljaktiga följeslagerska, och de båda älskande fattade hvarandras händer och sågo på hvarandra med ett obeskrifligt uttryck. Slutligen böjde Amalia sitt hufvud, som för en tung och grym förebådande tanke. Nej4, sade Eduardo, afskakande det första intrycket af häpnad och ängslan, nej... detta skulle i alla fall hafva inträffat... det är endast en naturlig följd af den ovanliga värmen på denna vinterdag, ingenting annat, Amalia.? Ett ljaft, men sorgset småleende sväfvade öfver den unga qvinnans rosenläppar; men hon sade ingenting: endast en sakta suck undslapp henne. Qvädret är ännu långt borta, fortfor Eduardo. Annu höjer sig en himmel ren som din själ öfver våra hufvuden. Himmelen är vår kyrka och Gud sjelf den öfversteprest, som ofvan molnen och stjernorna välsignar vårt förbund, Gud sjelf, som med sin blick styr stjernornas gång och bland dem också vär lyckas stjerna... ja... denna... den stjernan der, skall vara vår framtids stjerna... ser du den ej? Klarsom din själs spegel, strålande som dina ögon, skön och tjusande som du sjelf... ser du den, min Amalia? Nej... icke den.., men denna, svarade Amalia och pekade på en liten, svagt lysande stjerna, som tycktes sänka sig i den mäktiga Ploataflodens lugnade våg. Derpå lutade hon bufvudet mot sin älskares axel, lik en hvit lilja böjande sig för stormen öch stödjande sig vid en annans starkare