Aftonbladet – 12 juli 1865, sida 2

ser blifvit insamlade för att bispringa de nödlidande. Det vore derföre önskligt om några grundsatser, så beskaffade att de allmännare godkändes såsom rättvisa och billiga, kunde göra sig gällande och blifva vid alla dylika tilltällen tillämpade. En af de största olyckshändelser, som på sednare tid hemsökt någon ort i vårt land, föranleder i dessa dagar till frivilliga sammanskott, som synas komma att taga ett omfång, stående 1 förhållande till olyckans vidd och betydenhet. Tillfället synes derföre lämpligt att bringa frågan om den mest rättvisa fördelningsgrunden på tal. Detta har också redan skett genom en uppsats i Göteborgs Handelstidning, som vi härnedan återgifva, instämmande i det hufvudsakliga af de deri nttalade åsigterna. Isynverhet tillåta vi oss att betona den af Handelstidningen påpekade omständigheten, att insamlingarne afse lindrandet af de nödställdes? belägen het, men ingalunda att godtgöra den försummelse, hvilken de låtit komma sig till last, hvilka kunnat och bort anlita försäkringsanstalterna, men dock uraktlåtit sådant. Någon utdelning pro rata parte, i förhållande till hvars och ens hela förlust, anse vi således ingalunda böra ifrågakomma, ntan torde någon sådan beräkningsgrund, som den Handelstidningen föreslagit, med modifikation i förhållande till familjmedlemmarnes antsl och den brandskadades ekonomiska ställning i ö!rigt, i stället böra fastställas. Handelstidningens artikel lyder, efter nägra inledningsord, sålnnda: ?Det är menniskokärlekens lag, som nu gör sig gällande i vårt land i fråga om den olycka som drabbat staden Carlstad, för att bota de sår, som ej kunna förebyggas genom en annan yttring af solidariteten, som ligger i de gemensamma försäkringsanstalterna, och hvilken utgrenar sig till ett samband mellan många länder. Det är ett rättmätigt anspråk på personer uti en nägot bergad samhällsställning, att de skola begagna sig af dessa sednare anstalter. Om också barmhertighetskänelan ej vill förneka dem, som, genom en försummelse i detta hänseende, råkat i nöd, så verkar den dock med mindre beredvillighet och vill i intet fall lemna en större ersättning för förlusten än som afser att afhjelpa de allra svåraste bekymren, hvartil: den bristande omtankan varit hufvudsakligen eller helt och hållet vållande. Det bör vara dem, som hafva det ansvarsfulla uppdraget att utdela de gåfvor, som inflyta tll de brandskadade, en samvelssak att rätt uppmärksamma och behjerta det ord, som betingat dessa gåfvor, nemli gen ordet ?nödställde?. Här är alltså icke meningen att ersätta bergade personer deras större eller mindre förluster, ej heller att gifva någon mer än hvad stundens bekymmer påkalla, utan endast lindra de verkligen nödställdes belägenhet. Blifva tillgångarne än så stora, så få dessa vilkor ej öfverträdas, utan bör då aföfverskottet hellre bildas en fond till mötande af enahanda olyckor på samma eller annan ort. I hvarje fall bör, eher vår åsigt, åt gifvarne på sk.lda orter, genom deras nödhjelpskomiter, öppnas tillfälle att såväl granska medlens utdelning, som besluta rörande öfverskotten. Det är icke alltid man iakttagit dessa graonlagenhetens fordringar inom de kommuner, som erbål it understöd från det öfriga landet, med anledning af en större inträffad olycka. Fastmer hafva grundade skäl förekommit till ogillande af det sätt, hvarpå gåfvorna blifvit utdelade och redovisade och hvarpå öfverskott blifvit disponerade, Det ligger vigt uppå att sådant ej vidare får passera, utan att, för hvarje fall, en ordentlig revision verkställes, hvarigenom en nödhjelpskomit manas till noggrannhet vid gåfvornas fördelning och räkenskapernas förande. I förra fallet synes det förfarande, som man vid ett och annat tillfälle iakttagit i Göteborg, böra tjena till efterföljd. Man har visserligen förskottsvis genast lemnat den första hjelpen, men så fort som möjligt har man infordrat uppgifter från alla obemedlade brandskadade å deras förluster, med allvarlig varning till en hvar att ej upptaga dem i högre värden än de verkli en ega, vid risk att eljest gå miste om all hjelp. När dessa uppgifter inkommit hafva de blifvit fördelade mellan komiterade, som åtagit sig att söka vin.a den säkrast möjliga kännedom om deras riktighet. Derefter fafva alla reducerats till en viss likhetskategori, då t. ex. för den som förlorat allt hvad han egt till ett värde af 100 d 200 rdr denna förlust utföres oafkortad. Den som förlorat allt sitt till ett värde af 800 rdr reduceras till 400 rdr, den som förlorat för 800 rdr, men har räddat för 300 rdr, redueeras till kategorien af 100 rdr o. 8 v. När så alla beloppen blifvit utförda, så delas de influtna medlen pro rata parte, dock naturligtvis icke utöfver det för hvar och en utförda belopp. Det är genom ett sådant förfarande, som man i Göteborg lyckats afböja det eljest ofta hörda klandret för en orättvis fördeling af gåfvomedien; det är endast på detta sält man kan undvika att gifva de förstkommande och enträgnaste så mycket att man har ingenting öfver för de sednare framträdande och mera försynte. I fråga om öfverskotten bör om möjligt en ännu större grannlagenhet iakttagas. Man bör aldrig glömma att gåfvorna äro ifna till ett visst ändamål och att de ej få disponeras annorlunda, såvida ej gifvarne dertill samtycka. Man har dock i detta nn RR