Aftonbladet – 8 juli 1865, sida 3

Det olika lynnet hos stadsoch landtbon. AF E. L. Bulwer. (Slut från torsdagsbl.) Den qvinliga själens renaste skönhet är och måste altid vara dess oberoende af konstlade retmedel för att kunna känna si nöjd. Sålunda förhåller det sig icke med männen. De länkar, som knyta män vid hufvudstaden, höra till civilisationens gyllene kedja, som binder alla våra öden vid Jupiters tron. Och derför hafva de flesta män med mera framstående snille föredragit att bo i städer, om än några af dem lemnat oss de herrligaste skildringar af de landtliga omgifningar, bland hvilka de icke ville uppehålla sig. Helt säkert finnes det icke hos Milton och Shakspeare något som Jefver i friskare minne än de ställen, der de synas fröjda sig ölver landtlifvet, likt guldålderns arkadier. Hvilken vällustig ysterhet bland gröna blad i detta nästan en herdedigt liknande lustspel, hvars skådeplats är Ardennerskogen! Huru synes icke fantasien i ?Midsommarnattsdrömmen? så att säga begrafva sig i naturens sköte, likasom elfvorna begrafva sig i blommornas kalkar. Man behöfver endast erinra sig Miltons Lycidas?, ?Comust4, LAllegro?, ?H Penser0s0 och trädgården i Det förlorade paradiset?. Och likväl synes Milton frivilligt under nästan hela sitt lif hatva letvat inspärrad i bullrande städer. Shakspeare uppehöll sig, efter hvad vi veta om hans Nf, rån sin tidigaste ungdom i London, tilldess han hade blifvit rik nog att kunua lemna det; och då drog han sig tillbaka, icke till landets ensamhet, utan till en sällskapli bostad midt i en stad, der han utan tvitve träffade och gladde sig åt att träffa umgänsesvänner från yngre dagar, med hvilka han kunde tala med den oförbehållsamhet, hvarmed store män endast sällan tala, undantagandes med dem, med hvilka de lekt i sin barndom; De flesta af den nyare tidens mera besanta författare på kontinenten, isynnerhet oland tyskarne och fransmännen, hafva af eget val vistats i städer, i hvilket afseende le utmärka sig från de gamla författarne, ller åtminstone från de latinska. Horatius rade sin Sabinergård i Usticas dal. Förkäreken för ännu mera tilldragande natursköneter förmådde honom att bygga sig en sydda bland Tivolis fruktträdgårdar och ornande bäckar, och han suckade dessutom ter ett tredje landtligt hem, ett vinterstålle inder Sorrents milda himmelsstreck. Den örälskade, vackre Tibullus tillbragte störta delen af sin kortvariga lifstid på sitt andtgods i den herrliga irakten mellan Tioli och Preeneste, och ehuru Ovidius, som synnerhet var nöjets och hoflifvets ma, öre sin gåtfulla förvisning förnämligast lefde Rom, hade han dock långt bort från sitt us sin egen trädgård mellan den Flamin