Aftonbladet – 8 juli 1865, sida 3

hennes lifliga blick af rödgråtna ögonlock: hon grät ofta, men i hemlghet, liksom alla de som verkligen lida. Hennes uppfostran hade blifvit försummad, men hennes naturgåfvor ersatte dess brister. Hon hade vid två års ålder förlovat sin mor, men äfven om denna lefvat ännu, hade hon ej kunnat gifva sin dotter en uppfostran, som hon sjelf, ehuru snillrik och intrigant, alldeles saknade. Numera fanns ingen, som för Manuella kunde hysa någon tillgifvenhet, utom hennes far, ty hennes bror var en rå bof och hennes öfriga slägtingar intresserade sig mycket för Juan Manuel, men allsicke för Manuella. Tvenne gänger hade kärleken redan sjungit sin lockande säng vid hennes hjertas stängda dörr ; men begge gångerna hade hennes far med hård hand ytterligare tillbommet den och den stackars flickan var dömd att blott genom inbillningens fjerrglas skåda qvinnans högsta och skönaste glädje i lifvet. Hennes far hade afsagt denna dom, ehuru han ofta på skämt talade om hennes förestående giftermål än med en, än med en annan, emedan han i hennes hjerta trodde sig funnit ett säkert gömställe för alla sina vigtiga och mörka hemligheter. Dessutom köpte han sin popularitet till stor. del på hennes bekostnad. Genom henne smickrade han den till vän af diktatorn upphöjde plebejen och höll fältet öppet för alla slags förboppningar om närmare förbindelse med honom. Genom henne meddelade han sina tankar åt sina lägsta tjenare. Genom henne kunde han få veta hvarje ord, som fälldes af de lycksökare, hvilka med sin tjenstfärdiga brottslighet ville köpa en framtid, en funst el:er en titej. utligen var Rosas dotter hans lifs Gry Uäserel Hon Vövekutle bverfö törer