Aftonbladet – 8 juli 1865, sida 3

nattens kyla. Deras hjertan voro alltid varma af tro, af hopp, af heliga minnen från fäderneslandet. Natten insvepte svart i sin stjernemantel den mörknande hir melen och sänkte sig sakta öfver lägret, de : frihetskämparne sofva och der ej klappade ett enda hjerta ovärdigt Försynens skyddande hägn. Och blott natten och hennes stjernor hörde de suckar som höjdes ur dessa hjertan, ryckta från en moders ömhet, en älskad qvinvas leende kanhända, för att tillkämpa sitt förtryckta land den frihet, som var det högsta målet för deras unga ärelystnad. Tolf mil från detta läger sof en armå af slafvar, drömmande om brott och mord bragder, skyddade af tyrannens jernspira. Hvilken förlärlig motsats! Sex tusen soldater hvilade inom Santos Lugares förskansningar, färdiga att vid första ord från deras fäderneslands bödel korsa sina vapen med frihetshjeltarnes. Förrädare mot sitt land, skulle de också kunnat blifva det mot den man, åt hvilken det sålt det, och under nattens tystnad hördes tredubbla patruller, som ombyttes hvarannan timma, marschera genom lägret, tvenne för att vaka öfver de yttre och inre förskansningarne, den tredje för att tillse, att soldaterna icke lemnade sina tält. Men fanns då ingen vakt utanför tyrannens eget tält? Intet baner, ingen lans för att utmärka det? Nej; Rosas hade intet eget tält. Om dagen kunde man se honom sitta och skrifva i en vagn, öfvertäckt med tältduk; om natten visste ingen hvar han befann sig. Om aftonen lät han för syn skull uppsätta ett slags tält för att deri tillbringa natten, men en halftimma sednare fanns han icke der. Vakade han k e öfver de sinvs säkerhet? Nej, han flydde: