Aftonbladet – 7 juli 1865, sida 3

ödet för mina fordna politiska åsigter och ! törbindelser. Känner ni rig?? ?Nej, sefiora, och jag har icke mycken lust att lära känna er heller.? ?Men jag har redan länge varit misstänkt.? DN? ?Jag. Alla mina vänner hafva blifvit uppoffrade. Att närma sig mig och att få förödelsens engels svärd sväfvande öfver sitt hufvud var ett och detsamma. Jag, mina vänner och olyckan utgjorde den klassiska tragediens treenighet, säsom den ryktbare skalden Lafinur så många gånger sade mig, iy han visste att han ej kunde göra mig ett större nöje, än då han gaf mig lektioner i litteraturen. Jag kan ej ens tala vid någon, utan att densamma sedan träffas af olyckan.? ?Och det säger vi mig nu först?? utbrast don Candido och fattade hatt och käpp. Vänta, utsedda offer!? deklamerade dofta Marecellina. Oc : hvad skall det blifva af mig om jog fortsätter det olycksdigra samtalet med er?? Dö måste ni ju alltid. Hades är oundvikligt.? Djefvulen må föra er dit, sjelf, sefiora.? .. Oh! när har man icke skådat Välgerning lönad med otack!? deklamerade den litterära damen. Farväl, sefiora.? Vänta ett ögonblick. Endast farans närhet föranledde mig att gå till sefior don Dan:els hus; gudarne hafva låtit mig möta er — svär ni att ila till honom tör att meddela honom det olycksöde som hotar er båda? Ja, sefiora, jag skall vara hos honom inom en timma. Men svär ni mig deremot att icke mera uppehålla mig på gatan och tala vid mig der, härda hvadsom hända vill?