Aftonbladet – 7 juli 1865, sida 3

blott få alnar från fartyget, tilldrogo sig allas blickar. Båten vände i detta ögonblick, och då den dervid, för att kunna draga fördel af vinden, måste vända åt vester, trodde alla den skulle komma stranden ännu närmare, och den som fuliständigast bedärades af denna manöver var olyckligtvis don Candido. Att nedstiga från den upphöjda plats ban integit och vada ut i vattnet, som gick bonom upp på smalbenen, var för vär vän ett ögonblicks verk. Men knappast hade han satt sina fötter i detta improviserade bad, förrän båten fullständigt vände och ilade undan för sydvestvinden. Och medan don Candido storögd och med hopknäppta händer betraktade farkosten, som så att säga flög öfver vågorna, märkte han ej att fyra ryttare, hvilkas hästar med sina hofvar kringspridde hela vattenmoln, i fullt galopp närmade sig honom. På en gång såg ban sig omgifven af fyra uppriktiga federalister, i hvilkas miner han ej kunde läsa annat än att hans sista timma var slagen. Ni gick, sefior, sade en af ryttarne, höjande knappen af sitt ofantliga ridspö öfver don Candidos hufvud. Nej, jag kom, sefior, svarade vår vän, under idkeliga och ödmjuka bugningar för både ryttare och hästar. tHvarifrån kom ni så rakt ut i floden? Icke till stranden? Jo, mina utmärkta federala vänmer; jag! kom från hans nåd tillförordnade iguvernören, hvars sekreterare jag är. Men ni ville gå ombord på den. franska båten, inföll en annan af ryttarne. Nej, sefior, bevare mig Gud derifrån; jag ville blott så mycket som möjligt närma. mig den för att se om vågra emigranter dokle sig der och derom underrättta fede