Aftonbladet – 7 juli 1865, sida 2

SVar lugn; vi skola ej glömma er.4 Slutligen rekommenderar jag mig nu hos ers vördighet och hela klostermenigheten. Farväl, broder; gå med Gud! Ja, moder, Gud vare med mig öfverallt4, svarade don Candido och lemnade klostret med långsamma steg. SJUNDE KAPITLET. Huruledes don Candido beslöt sig att emigrera och följderna af detta försök. Men vår vän, privatsekireteraren, hade knappt satt ena foten på gatan — den andra hade han ännu qvar på sista steget af len höga klostertrappan, då ett fruntimmer, hvars lockar voro alldeles i oordning och hvars hvita merinoschal, kantad med röda spetsar, släpade fem eller sex tum nedanför hennes klädning, hastigt grep hans arm och utropade: AÅh, hvilken lycka! Olympens gudar hafva ingifvit mig att gå denna väg! Oh1 Nu hyser jag ingen fruktan för Hades, sedan jag träffat er! SSenora, ni misstager er4, sade don Canlido, ytterligt förvånad, jag har icke den ran att känna er och jag tror icke att ni änner mig, oaktadt både Hades cch Olymens gudar. COm jag känner er! Ni är ju Pylades! CJag är don Candido Rodriquez, setiora. Nej ni är Pylades och Daniel är UlysE6. Daniel? Ja; låtsa nu som om ni icke känner ig! Jag är doiia Moarcellina, i hvars hus Ildrog sig den utomordentliga tragedi rar ni spelade en raoll,,. ? Sciiora, för alla helgons skul tala i högt, midan vi äro 3 fö a icke