Aftonbladet – 6 juli 1865, sida 2

Hvarpå Gaete med venstra handen fattade uti don Candidos halsduk. Don Candido hade så när utalat sig mot detta, men lyckades tiga, ty detta var för ögonblicket det vigtigaste. Han beslöt att undergifvet uthärda pastor Gaetes pantomimiska öfningar och svor inom sig en dyr ed att denna dag skulle blifva den sista han tillbragte i Buenos Ayres, ifall han vore så lycklig att öfverlefva den. tMen, fortsatte presten, just som jag skulle stöta till, råkade jag attsläppa knitven. Jag böjde mig ned för att taga upp den och i detsamma kastade en annan karl sig ölver mig, satte en pistol mot min tinNg och som jag stod der, afväpnad och med döden öfver mitt hufvud, började han utösa förolämpningar mot mig, mot federationen och mot hans excellens guvernören. Och sedan han sagt allt hvad som föll honom in, blef jag af dem båda instängd i salen, ty fruntimren hade händelsevis gåttut. Oh, det är en oerhörd djerfhet! utbrast don Felipe. Ja, hvad säges nu? Och hvilka voro de? Ja, det är just det som är det kinkigaste. Jag kan ej veta det, men en sak vet jag — jag känner dem på rösten. Förmodligen hade de sett fruntimren gå och förmedelst falsk nyckel beredt sig inträde i huset, der de inväntade mig.4 Har ni någonsin hört sådant, sefior don Candido?4 sade ministern till sin sekreterare, Denne skakade på hufvudet som för att säga: tFörundransvärdt!s tMen hvad felas er? Ni är ju som om ni vore död? Don Candido förde begge händerna till pannan.