Aftonbladet – 5 juli 1865, sida 3

ligheten. Hvar och en hade sin roll at spela inför andra, men hvar och en visst med sig sjelf att hans krona var af för gyldt papp och hans kejsaremantel af fla nell. En minister, en hjeltens favorit, borde nödvändigt vara en allvarlig, stolt, högdra gen personlighet för att troget kunna repre sentera den goda sakens allvarsamma sida Och då alla klädde sig i högröda, lysande färger, gaf drägten dem ett visst impone. rande utseende, förhöjdt af deras stolta håll. ning och u Så länge det blott var fråga om allmänna saker, var deras vältalighet också alltid flö. dande. Samtalet, huru det än begynte, må. ste dock alltid till slut vända sig omkring hans excellens eller Manuelita, som de ofel. bart sett föregående dagen eller åtminstone för två dagar sedan. Hvarje ord från dessa höga federala läppar var för åhöraren ett fullvigtigt guldmynt, som han borde uppfånga och gömma i sin börs, såsom bevis på hans förbindelse med denna högtstående tamilj, hvarigenom hvar och en annan skulle få mycket stora tankar om ministerns, domarens, representantens, etc. utomordentliga makt och inflytande. Men försynens hand var äfven här tillstädes och då talet föll på någon särskild omständighet, som låg inom personens egen verkningskrets, måste han alltid inför sig sjelf blygas öfver sitt samvetes oafvisliga åminnelse om att han blott var en stacars docka, som Rosas kunde vända hvart han behagade, mäste alltid inse att han var blott en obetydlig kompars, som endast uppträdde i skådespelet på det vilkor att han medgaf sin egen ringhet och att han förstod att han prålade med länta fjädrar. Ingen af alla dessa ville dock inför nå