Aftonbladet – 5 juli 1865, sida 2

Den tyska protestantdagen I Eisenach. Vi hafva flera gånger haft tillfälle att omnämna den hösten 1863 stiftade tyska protestantföreningen, som sedandess utgrenät sig öfver hela Tyskland med en mänsd filialafdelningar, inom hvilka flera preliminära möten och öfverläggningar egt rum till åstadkommande af ett Iriare kyrkligt lif. Församlingsfrihetens utbildande och emanciperande undan tryckande yttre auktoriteter är föreningens främsta mål, för hvilket alla dess medlemmar gemensamt arbeta, under det de i dogmatiskt afssende representera flera riktningar, till och med temligen strängt konfessionela. Man låter dessa inom föreningen tritt röra och uttala sig, så snart de stå på andens fria grund och ej bindas af menskostadgars reglementerande tvång. Föreningens första allmänva möte har i Juni månad pågått och varit besökt af en mängd teologer, prester, statsoch embetsmän samt medborgare ur alla klasser, och allt vittnar fortfarande om, att denna förening kommer att ega ett djupt inflytande på Tysklands kyrkliga framtid. Vi anse oss derför böra meddela våra läsare några utdrag ur de vigtigare förhandlingarne. I. Mötet öppnades med gudstjenst i Nicolaikyrkan, der generalsuperintendenten Mei från Coburg predikade öfver texten: Jag har ännu mycket att säga eder, men I kunnen det nu icke bära. Men då sanningens ande kommer, skall han leda eder till hela sanningen. 1. Andens väsen och hans verksamhet framställdes, hur han från början tagit sin gång genom verlden, i kristendomen uppenbarar sig i full kraft och utgjuter sig öfver hela menskligheten. Han har framfört kyrkan genom villfarelse och mörker, och brytande andens träldom, ny och kraftig betett sig i reformationens verk, men äfven under de mångfaldiga förmörkelser, som följde derpå, städse åter framstått som sanningens ande. Han skulle ock hjelpa vår tid tillrätta, utjemna den vida klyftan mellan tro och vetenskap och höia kyrkan ur sin djupa förnedring, i det han återför henne till den oförgängliga grunden, till kristendomens sanna väsen. — 2. På denna ande skulle vår sak grunda sig; potestantföreningen måste träda i dess tjenst. Jet vore blott möjligt, om enhvar personligt hängåfve sig åt sanningens ande; och denne vore ej bunden vid stela dogmer, han blåser fastmer hvart han vill och har alltid fritt valt sina verktyg. Men vi måste ock till vår strid mana den ande, som är gemensamhetens ande och icke något slags ståndsande. Prestkyrkan kunde icke vestå för en andens och sanningens religion; len rätta kyrkan hade sin grundval i den kristna samlingen; hos den endast kunde hon finna if och fortvaro. Till förste ordförande valdes geheimerå TRE IIIETER EA gra AA Sm gy Fa Ret re