det Bluntschli och till andre öfverhofpredi. kanten Schwars. Den förre yttrade: Protestantismen vore i vår tid väckt till nytt lf; det betecknade ett nytt skede i det protestantiska medvetandet, att nu så allvarligt och enträget fordrades en ny kyrkans organisation på kristna församlingens grundval. Hvad hittills erfor skett, vore otillräckligt, och sålunda hade behofvet framträdt att samla de liksinnade till detta mål. Å andra sidan vore friden mellan de särskilda bekännelserna farligt hotad genom ultramontanismen. Det högre mål, hvartill man måste förena sig, vore en lefvande kristendoms omvårdnad genom vänlig anslutning till vår kul turutvecklings alla berättigade och sunda elementer. Vår tid vore praktiskt vida mer kristlig än den förflutna, men den måste äfven komma till ett rätt medvetande öfver kristendomen. Man behöfde med tron ej uppgifva den fria vetenskapen och religionens väg behöfde man ej skilj från bildningens fortgång... Nyss hade den pålliga encyklikan tagit i anspråk protestantiska werldens uppmärksamhet. Det var ej en ultramontan uppbrusning, fastmer en årslångt öfvertänkt akt, i tysthet förberedd och nu framlagd af en personligt mild, fordom liberal, påfve i en tid, då man ej mer ansåg sådant möjligt, Det är ett angrepp på vårt samtliga samhällsoch kulturlif, en fördömelse af tidens ädlaste sträfwanden, en öppen krigsförklaring mot allt hvad :oss heligt är, slutande med den förklaring, att Rom aldrig skall försona sig med samtidens riktning. Och hvad gjordes af dem, som äro kallade till protestantiska kyrkans väktare? Intet. Ja man har till och med i ortodoxa lägret hört förkunnas, att man vore i grunden ense med de påfliga satserna och kände sig enig med dem i denna strid mot tiden; man begrepe blott ej, hvarför påfven icke fattat den utsträckta handen till förbund med dem! Ett uttryck af den protestantiske anden vore derför oundgängligt. — Vi upprätthålla raka motsatsen af dessa påfliga åsigter. Den som vill ha den påfliga encyklikan måste gå i kloster, och den som ej vill försona religionen med vetenskapen och bildningen måste juntingen förtvifla om staten eller prisgifva kyran. Häruti inflätade talaren en motivering för föreningens föreslagna statuter, hvilka med en obetydlig jemkuing antogos. Derefter pafs ordet åt teol. professor R. Rothe, som ade uppsatt fem teser om de medel, genom hvilka kyrkan kunde återvinna sina kallnade medlemmar, och hvilka sålunda motiverades: Aflägsnandet af massor och hela klasser af vår tyskevangeliska befolkning från kyrkan är hos ertalet af dessa okyrklige ingalunda ett aflägsmande från kristendomen eller från all religiös tro, och ganska många af dem stå mo.aliskt och kristligt vida öfver de ifrigt kyrkliga blott munkristne. Den vidt utbredda okyrkligheten berät. Hg derför ingalunda den slutsats, att våra samidas kristlighet vore ringare än förra scklers kristenhets. Icke desto mindre ligger häri en stor fara, såväl för de okyrklige sjelfva, som ock för kyrkan. För denna så mycket mer, som ckyrkligheten företrädesvis herrskar i de andligt ädlaste och tillika inflytelserikaste klasserna. Okyrkligheten inskränker si ej nu som förr till de egentligen moraliskt bortkomna, utan har gripit just de i borgerliga lifvet aktningsvärdaste. Talaren erkände att han i umgänge med okyrkliga träffat verklig praktisk kristendom, en sanning och ett ljus i smnet och en renhet i vandeln, för hvilken han med sin egen kristendom blygdes. Men de känna sig främmande i kyrkan, de förstå ej dess dogmer och kyrkobruken tilltala dem ej. Aflägsnandet griper så fruktansvärdt i massor kring sig, att man måste frukta kyrkans bestånd och att kristendomen nu, som fordom den antika hedendomen, slutligen blir blott en bondereligion. Kyrkan borde dock ! omfatta alla och vara en lefvande vexelverkan för samhällets alla klasser. Väl tröstade man sig med att detta vore Guds skickelse och att. ett allmänt affall tillhörde de yttersta tiderna. Men hvad blir det då af tron, om Kristus vore en så svag person i verldshistorien? Den som )! anser honom så vanmäktig, han tror ju ej påi hans kungamakt. Inga konstlade småmedel kunde här hjelpa, allraminst de tilltagande smädeltäflar att smäda vår tid som den gudlösa materialismens och pockar på botöfningar, som ej gå så lätt, när de orättvist påfordras. Man prisar gamla tiden och kan ej nog djupt nedsätta vår; men tänk om just dessa jordsinnade frofva materialister äfven funnes bland de kyrklige! Fastmer håller vår tid de materiella intressena inom skranket och drifver oss öfver de egoistiska till de sedliga målen, hållande fast ) och högt de allmänna uppgifterna, på ett sätt c som ej ens i reformationstiden egde rum. En-sg hvar tvingas nu att ställa sina mål högre och den enskilde måste sträfva för det allmänna, om han vill eller ej; det går ej lätt att lefva blott för privatintressen. Och det är dock, just kristligt betraktadt, ett framsteg. Äfven vi lja bot. men på sitt ställe; ej der Herren sjelf i viss grad ger absolution. Det moderna medvetandet ser sig hänvisadt till stora sedliga uppgifter på denna jord, som fordom blott ansågs för en genomgångspunkt för himlen. Är den nya bildningen Ogräs. måste den uppryckas; är den samslägtad med kristendomen, måste den vårdas och fortbringas. Afgörandet var svårt för kyrkan. Såelana kriser äro alltid långsamma. ån början var kyrkans ställning ej fiendtlig; flera generationer visade hon välvilja mot denna anderiktning. Sedan kom fiendskap och strid. Nu tillkom den politiska reaktionen och kyrkan inbillade sig deri finna räddning äfven för sina konservativa sträfvanden. Lika afgjordhet inträdde FR motsidan och nu var uppgörelse omöjlig. nda radikala hjelpen är, att kyrkan ställer sig i annat förhållande till moderna bildningen och förmår uppfatta den som en led i cen af Gud styrda verldshistoriska utvecklingen. Kyrkan är intet, om hon ej mer har moralisk makt öfver sinnena. Hon måste sluta fred med den nya tiden, och icke en falsk fred; ej svaga halfva eftergifter, fastmer ett gladt erkännande, under förbehåll af rätt och pligt att tjena denna tid, så-e som den under Guds Åedning tillkommit. som en ; trogen fostrarinna (ej hofmästarinna). Hon måste uppriktigt ta det i alla sedliga lifeområden och visa, att hon har ett hjerta för det borgerti liga och folkliga lifvets sträfvanden, öfverhufvud h för allt som rör samtidens sinnen och tankar. s Framförallt måste hon göra sina läror och ord0 ningar motsvarande den nuvarande mensklighei tens berättigade behof: kyrkan har att predika Kristus och evangeliet, men just för dessa folk. De ropa till oss: lös oss lifvets gåta, kom och hjelp oss! Kyrkan måste träda nära och sökas hjelpa med alla vetenskapens och den friaste forsknings medel. Vi måste afstå från vår teologiska och genom en ordentlig författning framkalla en lekmanskristendom som deltagare i kyrkans ärender. Alla protestantföreningens vänner måste samverka härtill som en pligt. Det är ett kristligt verk och vi söka det på kristligt sätt, och med Guds hjelp skola vi nå målet. Geheimerådet Welcker ville som gammal jurist och politiker vittna, att äfven de verldsligt sysgelsatta känna hehaf af föraning mad Lirlkan RÖ r-— mA DA -— TA