Aftonbladet – 4 juli 1865, sida 2

Scm bekant öfverlemnades nyligen till konungen af Preussen en adress från ett antal prester i provinsen Brandenburg, hvilka deri uttalade sin a:sky och vedervilja mot representantkammaren, derföre att de. var gudlös nog att göra opposition och deri.enom bryter mot det kristliga budet om lydnad mot öfverheten. Detta lilla handtag, som prestväldet velat gifva junkerdömet emot de talrika adresser från alla delar af landet, hvilka uttalat sin lifliga tillfredsställelse och tacksamhet emot de liberala folkrepresentanterna, ger en nordtysk tvidning anledning till följande betraktelser: ?Meniogen och ändamälet med hela proceduren är klar. Jemte de verldsliga och politiska vill man äfven begagna religiösa och kyrkliga medel mot representantkammaren. Det profana härskriet, att fortschritts?-männen icke äro konungskt sinnade, förslår icke längre — derföre tar man till ett nytt: de äro okristlige. Det är ett ganska vanligt konstgrepp afreaktionen att på detta sätt slunga allmänna smädelser eller baunnstrålar mot oppositionen, och som användts i alla tider. Der det verkliga begreppet. den goda grunden saknas, måste ett ord fylla bristen. Konungafiendtlig — okristlig — antikristlig!? Klingar det icke tulltonigt, patewiskt, presterligt? Men hur vanligt knepet än må vara, kuona vi dock icke underlåta att göra några anmärkningar vid det brandenburgska presterskapets adress och audiens. Der atspeglar sig preussiska statens och kyrkans ullstånd. Först och främst är det att märka, att en audiens verkligen beviljades adressbärarne. Deraf visar sig ånyo att preussiska regeringen icke alltid mäter med samma mått. Sedan ministerpresidenten tagit kännedom om adressen, skulle han, om han velat vara rättvis, hafva vägrat tillträde till audiens. Ty det svar deputationer från städer och magistrater beständigt erhållit. nemligen att de icke hade med politiken att skaffa, kunde med ännu större skäl användas mot presterskapet. Och om ej detta svar blifvit lemnadr, så tillkännager det blott en regerings ståndpunkt, som lemnar sådana leputationer tillträde till konungen, hvilka gilla dess politik, mea afvisar dem som ogilla den. Denna partiskhet blir ännu påtagligare, om vi draga oss några andra aker till minnes. Då man vet att de preussiska embetsmännen äro strängt förbjudna alla liberala manifestationer, alla sympatier för representantk .mmaren, och att öfverträdan det af detta förbud medför stränga disciplinära straff, så kan man såsom en kontrast dertill anmärka den tacksamhet och det bitall som presterna skördade för sitt fördömande af representantkammarens parlamenariska verksamhet. Det mest anmärkningsvärda är för öfrigt presternas eget förhallande. För ett rätt kunna bedöma detta, måste man jemföra i ena sidan hvad de gjort och å den anira hvad de underlåtit att göra. Nåväl, låtom oss då antaga att de fromme undertecknarne af adressen i sina kristiga hjertan verkligen varit öfvertygade, att kammaren icke handlat ?kristligt. En sålan öfvertygelse vore ju alltid möjlig. Och ika mijligt vore det att-ett antal prester sunde känna ett inre behof att aflävga vittresbörd om denna öfvertygelse. Det kristiga nitet har ju i alla tider dragit allt möj igt inom sitt område, och då vi icke vilja örmena någon att fritt yttra sin mening, å gäller detta naturligtvis också det protetantiska presterskapet. Men då fråga vi: huru står detta de svarta rerrarnes tal tillsammans med deras tystvad? Huru kommer det till att de känna ig förpligtade till en kristlig protest mot Prepresentantkammarens oväsende, men vait alldelessstumma med afseende på miniterens begågna olagligheter? Att de sitta ill doms öfver abetsordniogens formella. vandhafvande i kammaren, men icke hafva tt ord att säga om mimnisterpresidenteus utnaning till duell samt kringgåendet af förattningseden? Man må icke säga skälet dertill vara, att let står i bibeln: Hvar och en vare öferheten underdånig, ty hon är af Gud för rdnad?. Ty i bibeln står mångahanda saer, och bland annat: YDu skall icke lräpa?, och ?Du skall hålla din ed?, och Du skall mera lyda Gud än menniskor?. )ch vi ha ännu aldrig i någon kristlig skrift ett det påståendet att-de sednare saterna skulle vara af mindre betydelse än den Örsta. Söker man efter en förklaring för detta insemellan stridiga beteende af kristliga rester, så ligger den väl icke så långt ifrån ertig Carl Augusts af Sachsen-Weimar beanta yttrande. Han talade nemligen nåon af de sista dagarne före sin död med MHexander von Humboldt om den pietistika riktning, som absolutismen sökte göra ig till godo. Han klagade öfver sammananget mellan detta fromleri och de politika tendenser som lade an på att nedslå RN EA AE 1 RS SS SO RR NE nn td RS Nl Nr nn ON