Aftonbladet – 1 juli 1865, sida 3

Daniel efterkom tillsägelsen, och sedan han väl insvept sin blifvande svärmoder i ett par varma schalar, hviskade han till Florencia: Men hvad har händt? Dessa svimningar angripa henne ej, om icke något obeIhagligt iniräffat.? Det är också sändelsen. Mötte du icke Vietorico ? Nej.? Han gick nyss härifrån.4 tHärifrån ?? Ja, han lom med en poliskommissarie och vakt cch genomsökte hela huset.? ?Men hven sökte han?? ?Det sade han icke, men det var förmodligen Eduardo, ty han frågade mamma efter honcmn.? Nåväl? Hon ,ekade att besvara hans frågor. uGodt Hor nekade äfvenledes att öppna en dörr, :om händelsevis var stängd, och Victorieo lät bryta upp den.? M:n hvarföre öppnade hon den ej?? Darföre att hon genast sagt Victorico, att hen ej ville tillåta undersökningen, men att han kunde göra den, emedan han hade makten i händerna. Mamma uppförde sig med den stolthet och värdighet, som aldrig lemnar henne. Men då vi åter blefvo allena, talade hon mycket med mig om vårt giftermål och sade att vi borde emigrera och det för alltid. Slutligen svimmade hon i mina armar. Men se... hon återfår sansningen,.. ja, ja...? Och Florencia upplyfte sin mors hufvud och höljde hennes ögonlock med kyssar. Fru Dupasquier såg upp: hon hade återtått sansningen. Denna qvinna var en fulländad typ af det bouensensiska samhällets finaste, högst bildade qvinnor, och förenade hos sig all den stolthet, upphöjdhet och kraft, som fordom fanns hos hjeltarne från frihetskriget, som stolta öfver sin härkomst alltid voro otillgängliga för allt som ej var ära, bildning eller storhet inom republiken. Hon var en af dessa qvinnor, som mer än männen lidit af den förödmjukelse diktaturen beredde deras land, och som mer än männen hade haft mod att trotsa tyrannens och den af honom beväpnade pöbelns välde. Vittoritö skall n dag på de Blodiga si