Aftonbladet – 1 juli 1865, sida 3

I sista häftet af den tidskrift, som den danska historiska föreningen utgifvit — skrifver författaren — finnes en serie aktstycken, som belysa den svensk-norska regeringens ställning till den dansk-tyska frågan?. De äro 36 till antalet och sträcka sig från hösten 1858 till den 8 Juli 1864. Man skall i dessa dokumenter — alla depescher från h. exe. grefve Manderström till de förenade rikenas representanter i utlandet — förgäfves söka efter vigtiga historiska bidrag till en framställning af den danska frågan. Man läser sida från sida, och kommen till slutet förvånas man öfver att ej ha blifvit synnerligt klokare. Hvad som der framlägges känner man förut, eller befinnes vara sådana betraktelser, hvilka genom sin obestridliga allmängiltighet kunna betecknas som trivialiteter. Man förundrar sig häröfver. Man reflekterar öfver den betydelse, som denna fråga har och måste hafva med hänsyn till de förenade rikenas yttre politik, och det stora intresse, som man icke kan frånkänna frågan — helt och håliet afsedt från hvilken ståndpunkt man betraktar henne — antingen ur skandinavisk eller icke, och man frestas nästan i första ögonblicket att antaga det hela korrespondensen, som här lemnats til! offentligheten, endast består af några allaredan från början för offentligheten bestämda, betydelselösa skrifvelser, med hvilka man för öfrigt har velat tillfredsställa den allmänna nyfikenheten, och att hr utrikesministerns portfölj i sina bäst tillåsta fack gömmer aktstycken af en helt annan elevation i uttryckens klarhet, i hvilka han invigt de förenade rikenas representanter rörande sin egentliga uppfattning af denna fråga, med dess betydelsefulla forntid och skickelsedigra framtid. Efter hand som man rycker längre fram i läsningen af dessa aktstycken, och det angenäma intrycket af den polerade formen, den vackra, flytande franskan, hvari de äro aftattade, undantränges af uppmärksamheten på hvad vi måhända torde böra kalla uppfattningens och framställningens metod, blir det emellertid alltmera tydligt att föreställningen, att bakom allt detta skall ligga något djupare och allvarligare, blott beror på en illusion. Vi lära nemligen i hela detta depeschskrifveri att känna en författare, hvars egendomlighet här uttalar sig på ett så utprägladt och karakteristiskt sätt, att det nästan skulle vara ett otänkbart fenomen, derest bakom utrikesministern, såsom han i denna korrespondens så äskåd.