Aftonbladet – 28 juni 1865, sida 3

pt a, föres genast till bibeln och tär svara vittneseden samt affärdas. På samma sätt sker det med den andra och redje af de till vittnen inkallade, hvilka under iden afhört hvad de föregående vittnena (om nan så får kalla dem, ty de äro egentligen ej vittnen förr än eden är ailagd) haft att i saken yttra. Lagens bud att vittnen böra särskildt höras, så att ingendera vet hvad annan vittnar? blir illtsomoftast bortglömdt i poliskammaren, Vi kunna icke nog framhålla det vådliga uti itt eh domare på ett så, lindrigast sagdt, lättsinnigt sätt behandlar vittneseden, att han tillåter personer aflägga sin berättelse och först derefter uppmanar dem att, om de kunna, bekräfta densamma med vittnesed. ; Huru långt är icke äfven ett sådant rättegångssätt skildt från den allvarliga anda, som genomsär 17 kap. rättegångsbalken. . Vederbörande polistjenstemän borde dock besinna, att i poliskammaren, om någorstädes, är det af vigt att söka upprätthålla edens helad, — — Efier en dramatisk skildring huru vid utslags afkunnande i poliskammaren skall tillgå, fortsätter artikeln: Att ett sådant sätt att afkunna utslag ej kan ingifva aktning för lagen eller polisinstitutionen, utan tvärtom väcker ömkan och bekymmer, faller af sig sjelf. Och dock borde vederbörande tjenstemän i poliskammaren lifligast hafva i minne ätt allmänheten, vare sig nu med rätta eller orätta, fattat ett djupt inrotadt misstroende till poliskammaren samt den rättvisa der skipas, hvarföre det borde ligga dessa tjenstemän om bjertat att ger nom ådagalagd oväld så mycket som möjligt borttaga detta misstroende samt söka ingifva medborgarne den tron att äfven i oliskammaren finnes likhet inför lagen, att äfven der råder en verklig pröfning at målen innan de afgöras, att äfven der följas lagliga former så långt en summarisk process det tillåter, och slutligen att äfven i poliskammaren göras ansträngningar att uppspåra det sanna och rätta och att dessa bemödanden icke bestå endast utien feberakti; ifver att få den tilltalade fälld. Men detta mi I någ ingalunda. med den slentrian, som för närvarande råder i poliskammaren. En ny anda behöfver ingjutas och det är mer än tvifvelaktigt huruvida den nuvarande polismästaren samt polisens högste chef dertill äro mäktige eller ens lämplige. om sakerna nu stå är det ganska beklagligt att poliskammaren ännu får bibehålla rättigheten att I vissa mål döma medborgare till dryga penpingböten och till fängelse, ty institutionen erbjuder uppenbarligen icke samma garantier för lagarnes rätta handhafvande och skiljande som en domstol. Om den värda redaktionen ej talade i eget namn, vore anledning förmoda att artikeln blitvit hemtad från något i förra tider utgallradt förråd. Läsaren torde uppmärksammat dels artikelns öfverskritt: Rättegångsförhandlingarne i poliskammaren, dels uttrycken af förvåning deröfver, att tjenstemännen i poliskammaren 7ej i minsta mån sökt lösgöra sig från en gammal från depotiska företräden ärfd, förkastlig slentrian vid ättegångsförhandlingarne och att dä, under nuvarande högste polischefens ledning, hittills intet blifvit gjordt till missbrukens afhjelpande? ete. etc. Dessa meningar, liksom artikelns innehåll på det hela. förråda fullkomlig obekantskap derom att väsentliga förändringar under nästlidet och innevarande år blifvit inom hufvudstadens polisväsende införda. Händelsen är nemligen, att då den förening af domstolsmål med öfriga polisärenden, hvilken, enhgt äldre författningar allt från det polisinstitutionen i Stockholm inrättades, egt rum, onekligen var mindre lämplig samt den mängd andra maktpåliggande ärenden, som tillhörde polismärstaren, hindrade honom att egna sin tid åt en mera oafbruten tillsyn öfver polispersonalens tjenstgöring samt för kårens utbildande, öfver; ståthållaren i skrifvelse den 27 Juni 1864 hoj Kongl. Maj:t framställde det förslag, att från polismästarens åligganden måtte afskiljas den för hans egentliga verksamhet mera främmande skyldigheten att såsom domare handlägga åtal i ordningsmål eller rörande sådana förbrytelser, som enligt gällande författningar borde af öfverståthållareembetet afdömas, och att handläggningen af dessa mål deremot måtte uppdragas åt särskild domare samt att för tillsyn ölver polispersonalens tjensteutöfning och för denna personals bildande måtte anställas en i polisväsendet kunnig person, hvarjemte hbemställdes att vid den för bolispetsonalen föreslagna löneförhöjning måtte fästas det vilkor, att den ersättning. somi vissa fall dittills blitvit dem tillerkänd för inställelse i poliskammaren i och för vittnesmåls afläggande, komme att hädanefter försvinna. Ti dessa öfverståthållarens förlag lemnade K. M. den 30 Aug. 1864 nådigt bifall, med förklaring tillika, att den person, som komme att anställas för inseende öfver poliskåren, skulle benämnas polisintendent. Sedan deruppå förslag till instruktioner för polismästaren, polisdomaren och polisintendenten blifvit inom öfverståthållareembetet upprättade och Kongl. Maj:ts pröfning underställda, har K. M. genom nådigt bref af den 30 Dec. sistlidet år, jemte fastställelse å törslaget till instruktion för polisintendenten samt förordnande af polisdomareoch polisintendent, förklarat att, intilldess instruktioner för polismästaren och polisdomaren, efter vederbörande myndigheters hörande, hunnit blifva ifnäder fastställda, skulle de till öfverståthållarembetet för polisärenden hörande mål, i öfverensstämmelse med öfverstårhållareembetets förslag, sålunda fördelas, att polisdomaren skulle ega utöfva den öfverståthållareembetet för polisärenden, enligt instruktionen och särskilda författningar tillkommande rätt att handlägga de mål och ärenden angående vissa förbrytelser och lagöfverträdelser, som öfverståthållareembetet egde att med slut afhjelpa, hvaremot polismästaren skulle. i likhet med hvad hitintills egt rum, utöfva den öfverståthållareembetet för polisärenden tillhörande myndighet i alla öfriga frågor, der öfverståtbållaren sjelf ej omedelbarligen beslutade. Genom särskild kungörelse af öfverståthållareembetet den 31 Dec. underrättades allmänheten att de mål, som således tillhörde polisdomarens behandling, från innevarande års ingång komme att handläggas inom särskild, för polisdamstolen ordnad lokal, der sessionerna hvarje söknedag Börja kl. 10 f. m., hvaremot öfriga ärenden, som dittills blifvit i poliskammaren behandlade, fortfarande komme att derstädes handläggas af polismästaren, hvars session börjar kl. 12 på dagen. Alla mål deri öfverståthållareembetet haft domsrätt och i hvilka kunnat ifrågakomma act inför öfverståthållareembetet höra vittnen å ed, handläggas numera vid polisdomstolen. Rättegångs förhandlingar ega säledes icke vidare rum inför poliskammaren. I polisdomstolen, der förhandlingarne hållas inför öppna dörrar, följes allmän rättegångsordning: der iakttages städse, att till vittnen åberopade personer, om de befinnas ojäfviga, först aflägga föreskrifven vittnesed och. sedan de blifvit erinrade om edens vigt och betydelse samt varnade för mened, hvar för sig afgifva sina berättelser under det de öfriga afträdt till ett sidorum: der afkunnas utslag i vanlig ordning och underrättas den med beslutet missnöjda om hvad han för ändrings sökande har att iakttaga, i öfverensstämmelse med lag och gällande författningar; och expedieras protokollen öfver beslut och förhandlingar i samma form, som den hos kongl. Svea hofrätt antagna. Någon anmärkning har, såvidt hittills försports, icke förekommit mot rättegångsförhandlingarne inför den nya polisdowmstolen. Aftonbladet har icke heller riktat sina: anmärkningar mot denna institution, utan mot poliskammaren. Då emellertid några rättegångsförhandlingar i poliskammaren icke vidare förekomma, lär vara EN Ahecrdlg fölid att anmärkningarne i afse