Aftonbladet – 28 juni 1865, sida 2

STOCKHOLM den 28 Juni. ! Vår referent vid ransakningen om SilboiIs-förgiftningarne anmärkte i sin redogöIse för det sednaste förhöret inför Nordarks häradsrätt, att detsamma erhöll sin örsta märklighet genom det inyckna som ervid icke blef upplyst, icke blet utredt. la lagkunniga personer, hvilkas omdöme haft tillfälle erfara, hafva också varit enälliga i omdömet derom, att mälet blifvit ett högst ofullständigt skick företaget till utligt afgörande och att saken icke på ngt när erhållit den utredning, som är i n ordning under alla omständigheter, men är, om någonsin, påkallades med anleding af det oerhörda fall, som förelåg till ehandling. Förhållandet har varit till den rad anmärkningsvärdt, att det ingalunda an förundra, att detsamma gifvit anleding till betraktelser och slutledningar, som arit för vederbörande ganska förklenliga år öfvertygelse är, att dessa slutledningar rundat sig på obekantskap med verkliga yrhållandet, och att ransakningens ofulltändighet, som vi så högeligen beklaga och gilla, har en helt annan orsak än betrakaren på afstånd trott sig böra antaga. Vi anse oss böra, så gerna först som sist, ttala vår åsigt om saken, och den är, att en tillförordnade domhafvanden icke pål: ängt när var vuxen den vigtiga uppgift, om blifvit honom förelagd. Ett uppmärkamt aktgifvande på företeelserna under åda de sednaste ransakningarne har icke unnat undgå att leda till denna öfvertyelse. Man undviker i det längsta att utala ett sådant omdöme, der man tror sig påra ett redbart bemödande att handia efer bästa förmåga och samvete. FEljest made utan tvifvel åtskilliga företeelser relan vid ransakningen den 31 Maj kunnat rifva anledning till anmärkningar. Sålunda unde man icke undgå att frapperas deraf, nuru föga det väsentliga i de många afvifna vittnesmålen uppfattades och tillgodovjordes för ytterligare upplysningars vinnanie; huru föga det ifrågakom att kombinera de fakta, som kommit i dagen, och huruledes det icke sällan visade sig, att redan omförmälda förhållanden eller många gånser omtalade personers namn icke blifvit attraperade så, att kännedomen derom var af något gagn för alt bringa reda iransakningen och föranleda. möjligast största utbyte af de afgifna vittnesmålen. Man kunde äfven ha Önskat något mera förmåga att uppfatta allmogens tankegång och uttryckssätt, och då slutligen en formlig anklagelse af åklagaren afgafs, väckte det icke ringa förvåning, att domaren nöjde sig med en naken fråga till den anklagade, om han vidgick sig hafva begått de brott för hvilka kan tilltalades, och att då denna fråga med ett lika naket nej besvarades, domaren lät sig dermed nöja och afslöt ransakningen. Det fanns väl eljest knappast någon i tings salen närvarande, hvilken tillförene öfvervarit en brottmålsransakning, som icke, efter hved som förelupit, väntade sig få höra en allvarlig uppmaning till bekännelse, stödd på en sammanställnivg af alla de bindande skäl och liknelser, som gjorde det alldeles påtagligt att den anklagade verkligen var saker till de angifna brotten. Då allt sådant likväl uteblef, föreställde man sig, att, enär i alla fall målet mäste uppskjutas till annan gång och då vid detta tillfälle tiden var långt framskriden, domhafvanden ansåg sig böra låta anstå med hvarje den anklagade närmare på lifvet gående förhör till nästa ting, sedan domstolen genom den beslutade häktningsåtgärden försäkrat sig om hans person. Då emellertid vid den fortsatta ransakningen lika litet tillgjordes för att bringa annat eller mera ljus i saken än det behagat den tilltalade att efter moge och lugnt ö!vervägande i sin skriftligen af gifna s. k. bekännelse meddela, och då målet derefter företogs till afgörande efter en, i vår tanka, så ofullständig ransaknving, hafva vi ansett oss icke längre böra uppskjuta uttalandet af de anmärkningar, ull hvilka förhållandet synes oss gifva anledning. I kongl. brefvet den 13 Okt. 1520 är för. klaradt, att som undersökningar i gröfre brottmäl icke sällan saknat erforderlig fullständighet, kan ransakningens fullständighet icke anses vara tillräckligen vunnen endast genom upptazande af de omständizheter, som gifva laglig visshet om brottets verk: lighet och egenskap, samt den tilltalades öfverbevisning, utan att domaren ock bör söka upplysning om den tilltalades lefnadsom ständigheter, och i öfrigt noga utreda de mo tiver, som till gerningen föranledt och der tilltalades förhållande nyss före och efte brottets utöfvande. Sammanställer man desså stadganden med hvad som tilldragit sig un. der den Lindbäckska ransakningen inföl Nordmarks häradsrätt, synnerligast under förhöret den 22 Juni, för hvilket vi nästar bokstafligen redogjordt i vårt blad, finner enhvar lätteligen i hvad mån dessa stad ganden blifvit iakttagna. Här, om någon sin, hade det väl varit af vigt att taga nog grann reda på den tilltalades lefnadsomstän digheter. e mest hemska rykten vor fängse om beskaffenheten af hans förflutne if, och det kunde icke vara någon likgiltig sak, att genom upptagande af en äfven detaljer ingående redogörelse för hans let nadsomständigheter söka vinna ledning fö bedömandet af hans motiver och själstill stånd, och för de spaningar i afseende hans möjliga äldre brott, som kunde ifråga komma, och efter möjligen befintliga med brottslingar. Och äfven om man höll sig blott till de brott, för hvilka han nu sto formligen anklagad, förefunnos skäl nog fö noggrannhet i denna del af ransakningen Den anklagade hade t. ex. inför landshöf dingeembetet vidgätt, att egennytta ingicl i motiverna till ett af de erkända morden Hade det icke då varit i sin ordning, at TA ERE TRA EA RON RESER RE Ae rr nrg ÅIockall man hära ae St för att få det fir