Aftonbladet – 23 juni 1865, sida 3

gen så,, att icke allt för många måste sam .)tidigt iinhemtas. Såsom förhällandet hittills varit, har den olägenhet uppkommit, att de olika sppråken vid första inlärandet följt allt. för tänt på hvarandra. Denna olägenhe visar siig hufvudsakligen bestå deri, att : I fyra på hvarandra följande klasser (den an. . dra, tredje, fjerde och femte) fyra nya språk I (tyska, Jatin, grekiska och franska) tölja omedelbart på hvarandra. Det händer sålunda lätt, att de olika språken blanda sig Jom hvarandra i lärjungens uppfattning, och Jatt ett af dem icke hinner, så att säga, slå rot i hans medvetande, förrän ett nytt tillkommet och splittrar uppmärksamheten. Drifvas dessa olika språk dertill utan beh rigt alseende på den allmänna grammatikens för dem alla gemensamma grundsatser, och med bemödandet att i allu språken meddela äfven de mindre detaljerna af grammaticka afvikelser, så blilver arbetet för lärjungen ännu mera tungt, på samma gång som det blifver för hans bildning mindre frutbärande. Om i stället två är förginge elter första inlärandet af hvartdera blana de först förekomrnande olika språken, innan ett nytt i mndervisningen inträdde, så skulle en större tstadga och säkerhet otvifvelaktigt vinnas i dien ännu löga utvecklade lärjungens kunskajper. Härtill kan en utväg beredas, om, i efenlighet med hvad flera lärarekollefir furreslagit, det första främmande språket, tysskan, nedflyttas i första klassen, om latinet fortfarande begynner iden tredje och får forttsättas i den fjerde, utan att något nytt språk der inträder, och derelter, i femte klassens första afdelniog, följer det grekiska. Hvad första klassen beträffar, tala äfven andra skäl för vidtagandet af en anordning sådan som den föreslagna. Flera förhällanden synas utvisa, att denna klass, såsom undervisningen inom densamma nu varit ordnad, i sullt motsvarar sin bestämmelse. På mänga ställen är lärjungeantulet inom den jemförelsevis ringare än inom andra klasser, emedan man tinner sig utan stor olägenhet kunna förbigå den. ÅA andra sidan äro flera förslag framställda att förlägga den till folkskolan. Dessa förslag hatva sitt berättigande deri, att i denna klass intet läroämne förekommer, som bestämdt tillhör den högre skolan, men skulle förslaget verkställas och klassen borttagas, blefve följden blott, att en annan klass. med annorlunda ordnad undervisning, behöfde sättas i stället. Om deremot undervisningniett främmande språk här begynnes, så är en del af arbetet dermed undangjordt för följande klasser och i motsvarighet deremot kan tim-antalet för samma språk i de högre klasserna något minskas. Genom den förändrade anordning, som häraf Mifver en följd, kunna i allmänhet icke ner än högst tre främmande språk komm: att samtidigt taga lärjungarnes uppmärksamhet i anspråk och detta först på skolans högre utvecklingssteg, då lärjungarne redan vunnit större mognad och styrka 1 sin ujppfattning. Ett miäktigt inflytande på undervisningen utöfvar: i dessa och andra hänseenden det sätt, hwarpå läroämnena äro mellan de särskilda lNärarne fördelade. Enligt den äldre! ordningen bestriddes undervisningen i läroverkets lägre afdelning eller den egentliga s. k. skolan af klasslärare, i den högre afdelningen eller på gymnasium af ämneslärare. Då dessa bäda tillförene skilda läroverk förenades till ett, förändrades samtidigt genom hela det förenade läroverket, med undantag endast af dess tvenne nedersta klasser, undervisningssättet helt och hållet till ämnesläsnir I de nu inkomna yttrandena förekomma tlera läroverk framställn ngar derom, att denna ämnesläsning är för långt utsräckt. Erfarenheten har visat, att, då irare undervisa i samma klass, isynnerhet då fråga är om lärjungar af en spädare ålder, det är synnerligen svårt att emellan dessa många lärare åstadkomma en nödig sammanhållning, älvensom att, då töljaktligen endast ett enda ämne behandlas at samma lärare, och lärjungens kraft för dess inhemtande lätteligen tages af honom i anspråk så långt som möjligt, utan afseende på de öfriga, denna ordning icke litet bidrager att starkt taga i anspråk lärjungarnes krafter. Det är svårt att fränkänna denna erfarenhet ett gällande vitsord. Om, såsom någon gång vurit fallet, den första klassen har t. ex. fyra lärare och den andra sex, så har detta varit en uppenbar afvikelse ifrån den i stadgan meddelade föreskriften, att inom dessa båda klasser undervisningen bör bi stridas helst af en euda lärare?. Men äfven ned tillbörligt iakttagande af denna föreskrift för de tvenne lägsta klasserna, synes det mera än tvifvelaktigt, om det kan vara af nytta att för lärjungar af ännu ganska litet framskriden ålder an antal lärare, att t. ex. i tredje klassen un dervisa I lärare, i den fjerde eller femte 10 olika lärare, säsom icke sällan är händelsen. Stadgans föreskrift, att lärjungarne i den spädare åldern skola undervisas helst af en enda klasslärare, synes vara god och ändamålsenlig. Men förändringen ifrån denna anordning inom de båda första klasserna till den, att inom alla öfriga klasser undervisningen, åtminstone vid de högre läroverken, skall vura efter läroämnena fördelad, förekommer nog hastig, för att vara efter de olika åldrarnes behof och lynne fullt afpassad. Om emellan dessa båda ytterligheter stadgades ett öfvergångsförhållande, så att inom tredje och fjerde klassen undervisningen vore fördelad emellan tvä, tre eller högst fyra lärare, så skulle efter all anledning lärjungarnes lugna utveckling derpå vinna, och en stark garanti tillika vara gifven mot deras ansträngande utöfver måttet al deras krafter. Framställning har blifvit gjord derom, att den filosofiska kandidatexamen, som från äldre tider hos oss tillika varit ansedd såsom sskollärareexamen, genom den föränrade karakter den på sednure tider antavit, mumera icke sä väl lämpade sig för denna: skilda bestämmelse, enär denna examen, i hvilken ådagaläggas hufvudsakligen framstående insigter 1 en eller annan särskild, ofta tillämpad vetenskapsgren, ehuru väl denna fordran öfverensstämmer med och är gynnande för den vetenskapliga utvecklivgen, icke fullt egnar sig att bereda skolläraren, deles på lägre stadier, den allmänna ötversigt och den meral omfattande kännedom af isynnerhet grundläggande kunskapsämnen, som för utöfningen af hans undervisningskall är af nöden. Den stora svårighet, som på sednare åren allt mera mött att till adjunktsoch kollegabeställningar erhålla unga män, som tagit den föreskrifna examen, hänvisar ock på behofvet att något mildra de förut uppställda fordringarne i detta hänseende. En särskild bestämmelse härom lärer likväl icke vara nödig, om det vid universiteterna äckta förslaget om en ny organisation af mina till den filosofiska graden leder till dan hän indes så stort s l , Än nr. Nr ras RAA ON i