Aftonbladet – 21 juni 1865, sida 3

Komminister. IDet Romerska Samhället. Af H. Taine, prof. 1 konsthistoria och estetik vid fria konsternas akademi i Paris. (Slut från tr 430.) Jag kommer nu till en kinkig punkt. Aro de italienskt eller påfligt sinnade? Euhgt mina vänners äsigt är hvarje bestämdt svar på denna fräga nästan omöjligt: dessa menviskor äro allt för okunmga, allt för mycket fästade vid torfvan, allt för mycket fördjupade i sina fördomar och sina byintressen för att kunna svara på dylika frågor. Emellertid kan man antaga, att de häruti, ! likasom uti andra saker, styras af sin fan tasi och sina vanor. Under sin sista resa blef påfven mottagen med Hfliga bifallsrop, och man trängdes häftigt kring hans vagn: ban är gammal, hans ansigte vackert och välvilligt, och han utöfvar på dessa råa och eldiga själar samma verkan som en helgonbild; hans person och hans drägt synas dem ötverströmma af syndaförlåtelse; de vilja vidröra honom, likasom de göra med Sankt Peters stary. För öfrigt tynger icke styrel. sen på dem, ätminstone icke märkbart; all hennes :tränghet är sparad för de upplysta klasserna; hennes fiende är den som läser och bevistat universitetet; de andra skonar man. Det är visserligen sannt att en bonde kan få åtta dagars fängelse för det han ätit kött på en fastedag: men som han är vidskephg, har han ingen lust att göra sig skyldig till en dylik förseelse. Han är tvungen att ha sitt biktbevis, men han finner ingentiog motbjudande uti att i en bur af svart trä med väldsam liflighet berätta hvad han gjort. För öfrigt finnes det i staden personer som hafva till sitt yrke att bikta sig och begå nattvarden, och som på detta sätt förskaffa sig biktbevis, hvilka de sälja för svå scudi stycket. — Den direkta skatten är icke synnerligt betungande, teodalrättigheterna blefvo afskaffude af kardinal Consalvi; någon utekritning till krigstjenst eger icke rum, och polisen, som är i hög grad vårdslös, ser genom firgrarne med små förbrytelser och gatuuppträden. Om man ger sn fiende ett knilstygn, blir man snart benådad och man behölver icke frukta schavotten, som för sydländningens fantasi har någonting i högsta grad törfärande. Slutligen är jagten tilläten hela året om, och ivgen mark är förbjuden, utom den som är omgifven af murar. Det är rätt beqvämt att göra hvad man vill, endast med det vilkor, att man icke resonerar 1 poltiken, hvarom man icke bekymrar sig och som man icke begriper. Öckså finner man seden piemontesarnes inträde många missnöjda bland Rvmagnans bönder utskrifningen synes dem mycket härd, pålagorna äro siörre, och för öfrigt känna de si besvärade af en mängd törordningar: s t. ex. förbjuder man dem att torka sittlinne på gatorna, häl er dem ti!l sträng ordning och till uppfyllande af sådana sysslor och bestyr som 1 länderna på andra s.dan bergen. Det moderna lifvet kräfver ett träget arbete, talrika offer, en htlig uppmärksambet och en ständig uppfinning: man mäste vilja, ansträvga sig, rikta sig, skaffa sig under. visning och vara företagsam. En sådan om: skapving sker icke utan slitningar och motständ. Tror ni väl att en person, som legat i tio år, om också i samma swutsiga och af ohyra hvimlande kläder, känner sig nöjd och belåten om man plötsligt kör upp honom och ivivgar honom att använda sina ben? Säkert är, att han till en börjar knotar, sakiar sin slöa overksamhet, klagar ötver smarta i sina lemmar och önskar att åter 1å gå till hvila; men gif honom tid, låt honom smaka nöjet att röra sig, att ha rent linne, att tillstoppa hälen i sin koja, att förse den med möbler, som han genom eget arbete förvärlvat, och på hvilka ingen, hvem det vara må, vågar lägga hand, och han skall slutligen försona sig med spyggheten, välmägan, den fria handlingen, hvilkas blotta besvärligheter han till en början kände, utan att istta de fördelar och det värde de skänka. I denna samma Romagna äro bönderna redan liberalt sinnade; är 1849 gingo i Rem en mängd småborgare med bössan på axeln på tästningsvallarne och slogos tappert. Låt bönderna vli egendomsegare och de skola tänka på samma sätt. Den egendom man kan gitva dem är redan funnen: före de sednaste händelserna legde presterskapet i de romerska staterna 535 millioner i fastigheter, två gänger mer län i slutet af förra århundradet; den italienska styrelsen skall sälja dessa fastigheter, såsom hon redan gjurt i det öfriga Iialien. Detta skall bli den stora häfstången. Den romerska bonden skall, i likhe med den franska efter 1759, sysselsätta sig med att odla, förbättra och utvidga sina egor; Ihan skall spara för att stiga högre, han Iskall önska att göra sin son till advokat, latt gifta sin dotter med en embetsman, att blifva räntetagare; han skall lära sig läsa Joch sxrifva, han ekall ha lagboken på sitt Iekrifbord, läsa tidningen, köpa sig obligaItioner, skura och reparera sin oja och HHörse den med några gamla möbler, köpta .1i staden. Öppna en dum, och vattnet skall enast rinna ut; gör förvärivet och välmåamhanmna slala cart