Aftonbladet – 20 juni 1865, sida 2

ådan tanke vaknat hos dem? Få vi ej tro vå något inflytande af törnuft och fosterandskärlek älven hos landets armstarkaste dass? Skulle lagen och embetsoch tro retseden vara numera Sverges enda värn? Då är det snart ute med oss. Tron behöfs ej Blott i fråga om der eviga. Den behöfs och tidsfrågor. Utan tro på dens ärlighet, som agat maten, då jag skulle lita blott på det etande, som : emisk kunskap kan giiva mig; olefve jag lätt lika olycklig, som den, hvilsen önskat, att allt hvad han vidrörde skulle örvandles till guld och som svalt ibjäl meu sina guldstycken i munnen. Ännu är här ett kolossalt lugn i landet. Det entoniga, ja, om man så will, det rent it platta, i vära reformmöten äro erpå det oemotsägligaste bevis. Lagstiftarne kunna således nu göra hvad deras förstånd bjuder dem, utan all fruktan för drömmar om principalatet hos valmännen. Nu är säledes den rätta reformtiden. Veta vi att ställningen kan vara sådan vid en annan riksdag, om Nordamerika då är en så lycklig och blomstrande republik, att Canada, ja kanske Mexiko, klappar på dess dörr och ber att få gå in, om Fraukrike äter är en republik, kanske ock Tyskland i görningen utt blifva en sådan? Måone de, som nu icke varit nöjda med det konservativa element, som hgger i nuvarande förslag, då skola bli nöjdare med hvad de 4 standen kunna komma öfverens om att lägga eller som liggande antaga? — Mäånne då de konservative vunnit allt genom alt vinna tiden? Och månne bönderna sjelfva då skulie kunna vara nöjdare meu hvad som kunde vinnas till semmansegarnes gagn, då den vida armstarkare arbetarebefolkningen, under dem, kunae blifva för dem en betänkligare motkraft än prester och udel, ställda ofvan om dem, hittills varit? Ej be gär bonden, då han år sjuk, rätten, att blott få botas af en ståndsbroder, derföre att denne ej är doktor, utan ostuderad; men finnes en bonde med verklig insigt i läkarekonst, så vill han ha rätt att påkalla dennes hjelp, äfven om han icke är promoverad .om läkare. Männe, då inga passioner uppeggats, svenska bonden ej alltid skall döma lika, der det gäller att få statens krämpor botade? Således tillstyrker jag visst alla fosterlandsvänner, att hänvisa alla bristerna i det nu liggande förslaget till afhjelpande på samma sätt, som grundlagen hittills botats och bättrats alltsedan 1809, och jag lägger alla dem, som i dessa dagar utväljas till riksdagsmän, på samvete, att väl besinna sig, förrän de s älla oss 1 tvång, att åter börja arbeta på ett nytt förslag, der väl ingen kan vara viss, att han skali kunna genomdrifva att hvad han kallar brister i det närvarande kan u!estängas ur det nya. Skulle de bristerna komma att qvarstå eller i ökad mängd ingå i det förslag, som under riksdagen skulle födas, ifall — det föga troligt är — Carl XV:s regeringstid skulle blitva bördigare på förslag att votera öfver, än Oscar I:s varit — hade då förkastarne skäl att prisa sin förkastelsehandling? Visst kunna olyckor uppstå under det nya törslaget såsom rikslag, men, om sjukdomsämnet finnes i rikskroppen, skola dessa olyckor ej uteblifva, huru man än fär vissa ord in i en lag, dikterad af 2 gånger 400 å 500 personer i 2 omgångar? Och de elementer man vill göra oskadliga genom en bättre, åtminstone en annan redaktion af en grundlag, finnes de ej ilandet ändä? Verka de ej genom tryckfriheten? Och tor man sig kunna hämma denna, blir talfriheten då ej i en mer uppeldande grad använd? Hvad säga de, som minnas samtalen är 1838? Och djerfves man angripa taltr. heten, kan då ej friheten att handla, ubersende af ett stycke papper?, slutligen bryta ut i revolution? Kan man då aldrig lära något al historien? Aldrig zlömma något af hvad man börjat tänka under helt andra tidsteckeu? Att några prester vill resa upp tll riksdagen för att lägga en svart kula mot det nya representationsförslaget, anser jag föga troligt. Afven den konservativaste måsie respektera sin Herres ord i Matih. 10: 14. Ligger der ett representationsiörslag, som säsom stånd uteslutit e angelii sändebud, som hittills haft ett särskil t rum sig anvisadt, så hafva vi blott att lydigt ?gå ur det huset eller staden?, antingen vi dervid skuddu stoftet af våra fötter till ett vittnesbörd mot afvisarne, eller tacka Gud af hjerwns grund, att värt kyrkmöte ej längre blifver — ekonomi — eller det s. k. bränvinsutskottet vid en riksdag. Om prester, som kunna räkna på att väljas till riks agsmän, känna sig ej med godt samvete kunna bifaida förslaget och derför undanbedja sig rösten, då är det vår skyldighet, som med godt s-mvete kunna bitalla, att gå åstad, om vi kallas, om vi än alltid tillförene gifvit tillkänna afsmak för dylik verksamhet och känna våra krafter än så svaga. Herren skall då säkert gifva den kraft, som erfordras, Göteborg Feseberg den 17 Juni 1865. P. Wisselgren. rå — ÄR AA a LA Posttidningen meddelar följande kungörelse angäende den under konungens resa Or TA AA