Aftonbladet – 20 juni 1865, sida 2

Med anleduing häraf ha vi haft nöjet från lomprosten Wieselgren mottaga följande närkliga och med afseende på presterskavets ställning till det hvilande represenationsförslaget högst tänkvärda Förklaring: Då undertecknad i mer än en af våra törre tidningar blifvit dels antydd och dels imnd såsom författare till en mycket beömlig artikel i Wäktaren af en kyrkoherle?, för jag, för att ej vilja synas prunsa med länta fjädrar, erkänna, att jag icke ir författaren. Från samma hand, som unulerrättat mig, att jag blifvit uttryckligen vämnd såsom författare, har jag äfven blitvit uppmanad, att, då jag vederbörligen upplyser sllmänheten härom, tillika underrätta, huruvida gissningarne om författareskapet varit ett misstag äfven med hänseende till de tänkesätt, som artikeln uttalat, eller om jag icke känner mig på sätt och vis frammanad, att låta veta hvad den för fattare, man jämnt, sjelf tänker rörande representationsfrågan. Jag vill gå denna uppmaning till mötes och kan det bäst, genom att afskrifva uttalanden i äldre skrifter, hvilka måste erkännas opartiska i hänseende till dagens strider. Säledes må anföras ur Sverges Sköna litteratur, 5:e delen, tryckt före den 10 Febr. 1849, pag. 35 f.: ?Liberala i hjertat äro få, på tungan bära de flesta den bekännelsen, dock blott, när det egna intresset så bjuder. Huru många borgare knota ej öfver de minsta skräbandens lossning? Hör böndernas röster isockenstämmor, der reformer äro ifråga! Au ej prester och adel äroliberala, är en trosartikel och behöfver ej bevisas. Men stor oreda är der iuppfattningen af konservatism, eller konsten att hålla igen. Man sammanblandar dervid politik och juridik. Och de tingen äro två, fast få Dagripa det?. Man anser sig bevisa oförstörbarheten af politisk rätt genom en rättsförhandling eller gammal paxis, liksom då man bevisar sitt hemmans rätt till en djurfångst eller ett tiskvatten, ej fattande att om samma rättsgrunder kunde skydda det hela, såväl som hvarje del, riket såväl som en medborgare, så behöfves ingen statsvetenskap, inga statsmän, ty vi hade då nog af allmänna lagen och våra lagkarlar. Men huru skulle konung Gustaf I räddat Sverge med kvnung Kristophers lagbok allena? Dertill behördes statsmannens blick. En sådan använde ej Hans Brask med sina konservativa klagomål öfver orättvisor mot kyrkan och ridderskapet ; men den var klar h.s Magnus Sommar i den stunden, när han på riksdagen 1527 yttrade: ?Låtom oss besinna om, då vi allt för strängt påyrka vår rätt, vi icke torde sätta 088 i fara att mista allt samman. Nöden stiftar och bryter lag.? Detta var liberalt. Ty i juridiken är nog att bevisa rättsätkomsten ; men dessa bevis förslå lika litet mot krig och uppror, som mot politikens försök att förebygga dessa utbrott af våld. MHunkarne i ena vågskålen, med adda klo arens gäfvobref och privilegier, uppväga ej fäderneslandets bestånd iden andra. Då mun karne, som utropade konservatismens banala raser om väld, bortsopades och klostren blefvo ruiner, räddade sig biskoparne i Sverge med sin liberalism, i kraft hvaraf de törklarade sig vara nöjda huru rika eller fattiga, konungen (här en tolk af samtidens vilja) ville hafva dem. Och genom denna liberalism har Sverge biskopar ännu, fastän reformationsseklet mångenstädes förkastade piscopatet såsom en papistisk surdeg. Och mycket fattiga? ha de ännu ej blif vit. Folket fann i dessa framom menige adeln ställde prester ej sällan folktribuner på herredagarne, som gjorde mås -ådana som Joh. Rudbeckius, J. Terserus, J. Svedb:rg m. fl. kära för menigheterna. Och vid Carl XI:s diktatur, då han verkställde sin samtids kraf mot en aristokrati, som hotade att förvandla de ändteligen förenta landskapsrikena i Sverge till furstendömen, samt gref och friherrskaper, så att vi kunnat eröfras af enväldiga grannar, under inbördesherrestriden liksom Polen; räddade sig då ej adeln genom desamma M. Sommars liberala läror? Adeln lät konungen göra adelsmännen så rika eller fattiga hau vill hafva dem. Och han har ej velat hafva dem så fattiga, då de gjort al mänheten tjenst som embetsmän. Men hertig Adolf Johan försökte trotset, och Sveres konungar ha 8 dan aktat sig för att ha ertigar, som ej varit konu gasöner med denna titel allena, i landets sköte. Må man således konservera, men med blicken på Luc. 14: 28—35. En förvillelse visar sig ock uti att vilja göra konservatismen till uteslutande kristlig. Snarare behöfs kristendom för att lära menniskorna att, ?då nägon will hafva kjortelen, läta honom få kåpona med?, än för att lära menniskan att hålla igen, när någon vill taga nägot ifrån henne, hv.lket hon anser enligt lag och rätt sig tillhörigt; men bäst är att ej inblanda kristendomen i frågor, som förekomma nästan likartade utom kristna kyrkan och der behandlas nästan lika som inom hennes sköte. Så lätt kan skrymteri inblanda sig i ett slikt användande af det ord, som gafs för vida högre ändamål än att förgylla rättsstridernas gamla rustningar. Liberalismen har skadat det goda i sin sak, kanske obotligt, genom att inför en from allmoge sammanblanda sin kamp mot presteståndet såsom en fjerdings furste en Herodes Tetrarcha — en poliusk makt, som ej tinnes någonstädes, utom i