Aftonbladet – 19 juni 1865, sida 3

lömdes, tills de kunde upprättas med ordets öften. Herren uppskrämde äfven efterhand dem, om i början sökte vara ljumma. Några nöjde ig med syndabot utan att tränga till tron; anIra åter kunde knappt komma till bot och blefvo lutligen onda på de öfriga.? I följande ärsberättelsen heter det: ?På väckelsetiden följde dagar af ljumhet och töranden af den broderliga kärleken. Om de berömda väckelserna i Tinnevelly krifver missionären Grey: ?På morgonen höll jag gudstjenst i hr Hufftons kolsal; derpå drogo vi för natten mot Bungalov. strax kom den dyre Satthianaden springande ch bad mig komma att se en utomordentlig cen. Skolbarnen bo i ett hus strax vid skolan. Jär funno vi dessa tio barn med höga verop och nyftningar, några på sina knän, andra störtade ill golfvet. Jag trodde knappt mina ögon och ände mig isad af en ovilkorlig skräck. Hos lla var det, som de sade, syndens bitterhet, som ållade deras djupa smärta. De voro alla tätt ammanträngda med sina biblar i hand; några vå knä med uppåtriktade ögon; andra ängsligt läddrande i bibeln efter vissaställen. Jag såg vå det sättet en gosse, den sämsta i klassen, enigt hr Hufftons upplysning, slå upp ett ställe ch, så snart han funnit och läst det, genast alla till golfvet och bittert snyfta. De flesta varnen äro under tolf år?. Samme missionär skrifver: De yttre känneecknen vid dessa väckelser äro mestadels öfverlt desamma. I allmänhet antar den af dessa örelser gripna, liksom stående under något oöfervinneligt inflytande. den knäböjande ställninven, börjar hättigt snyfta och ropa på hjelp mot len ondes öfverväldigande makt, släpar med mer ler mindre våldsamhet sin kropp hit och dit. ippar efter luft liksom han ville qväfvas och ullar ofta vildt ögonen omkring. Symptomerna ro temligen lika den äfven i Sverge kända prelikosjukans. Men nog med dessa scener af erfreulicher Srfrischungen, som de kallades af presidenten Baselska missionssällskapet, hr Christ. Eget 10g har man hos Buschnegrerna funnit hedniska ymptomer af mycket liknande art, då dessa nna sin Gud. Ensamt för de af missionärerna ckta qvarstår dock, att de känna sig genom Guds ande trängda att bikta ej blott sina egna ynder, utan äfven offentligt bekänna många af letas nästas?. Naturligtvis måste en utifrån verkad och framanfen nyfödelse fasthållas med lika onaturliga ch krampaktiga medel. Med undantag af några ngelska och amerikanska missionssällskap, som vilda sina missionärer alldeles på samma sätt om sina prester, så herrskar i missionsanstalerna en sträng klosterlig tukt, en ängslig askes, arigenom det inre lifvet skall hållas på den ta temperaturen, en inbördes iakttagning och tforskning af de innersta hjerterörelser. All edlighetsnerv, sjelfständigt tänkande och sträf nde, tycks vara systematiskt afskuret; i stället ramträda väckelsens kännetecken: den fraseoloviska fromheten, artificielt fabricerade känslor, vestämda åtbörder och manår. Detta förfaringsätt i missionshusen efterapar naturligtvis missiovärernas pedagogiska vishet bland hedningarne. Den har alltid sin spets i en känsloexamen, synrerligen genom de patologiska älsklingsfrågorna känner du förlåtelse ?? — har au den helige inde ?? Och för att hålla ett sådant högspändt cänslolif hos de trogna vaket, öfva herrar misionärer en småaktig och alldeles godtycklig kyrotukt och ta der af hjertans lust sin skada igen ör hvad de ej våga i Europa: binda och lösa, itdela eller neka gudomlig förlätelse, bannlysa ch ta till nåder allt efter giltig förödmjukelse inder missionärerna, som naturligtvis represenera Kristi kyrka och dess majestätsrättigheter som småpåfvar inom sina respektiva områden. Res ultatet af dessa väckelser och sentimentala votfärdighetsscener är ofta, i följd af de flesta oroselyters fullkomliga och yttre beroende af sina nissionärer, en afskyvärd, skrymtaktig fraseologi. Denna fraseologiska teknik är ej så synnerligt svår att inlära eller tillsnatta sig från de andliga derna. Med hjelpliga anlag går det qvickt nog. Väl har den i hednaländerna utvecklat sig till en viss asiatisk yppighet, men dock låter sig den ;kademiskt, stereotypa regelmässigheten ej misssänna. och det finns till och med intressanta filoogiska försök att återföra detta nyaste och tillika dödaste af alla språk? till några få hufvud rötter. Största rollen spelar billigtvis resefraseologien. Missionärn vet, att talrika ögon äro med stort ntresse riktade på honom och underlåter derför ej att med reseberättelserna till Europa lemna fortgående bulletiner om sitt inre lif. Lifvet är kort, men konsten lång, heter det. Men denna konst är af de lättare. Man finner kolportörer, som blott kretsa några fjerdingsväg kring kupan. genast utveckla förvånande färdighet. Hardt nära härintill sluter sig wväderfraseoloien. ?Dock måste jag med tack och pris till den, som äfven i den brinnande ugnen kan up: pehålla lifvet, bekänna? o. s. v. Eller ännu krafgare: ?Vägen var tull af smuts och pölar. Det skadar icke, fridsbudbärarenas fötter äro ljufliga,. äfven då de icke draga nägra borstade stöflor. (Basler Jahresbericht 1860, sid. 126). Helsofraseologien intager en vördnadsbjudande plats. Hr Josenhans berättar samvetsgrant hvarje tandvärk från Indien till Europa; Hebich anma. ler hvarje katarr och äfven medikamenterna. kny tande fromma betraktelser dervid. ?Jag har i mitt lif många gånger varit eländig, men så helt till sinnet krossad var jag aldrig. Jag tror att Herren har slungat mig mot väggen.? Till en formlig himmelsk kanslistil har man utbildat göromålsfraseologien, Hörsamhetsiraseologien förbjuder strängeligen orden : jag vill. Dertör skrilver Hebich till Baslerkomiten: Herren Jesus har funnit för godt att sända mig till Enropa?. Under en så storartad kärleksverksamhet saknas naturligtvis ej den mest uppdrifna kärlekstraseologi, synnerligast rörande fiender: ?Allt deras bemödande är med Guds hjelp kommet på skam. Min fiende måste skola det se och med skam stå, den der nu säger till mig: hvar är Herren din Gud? Och mina ögon skola se, att de som träck trampas på jorden.? Det vedervärdigaste intrycket gör dock bönfraseologien, en formlig prostitution af den inre menniskan. Här blir hvarje stilla bön, hvarje suck till Gud bokförd, anmäld till vederbörande och befordrad till offentligt tryck, liksom aldrig Kristi maning funmts: ?När du beder, gack in 1 din kammare och tillslut dörren och bed din Fader hemligt. När du beder, skall du icke vara som de skrymtare, som stå gerna i synagogorna och gathörnen och bedja, att de skola blifva sedde af menniskorna.? Utan att tillhöra dem, som anse otillbörligt att tala om gudliga ting utom på vissa rum och tider, utan officiel kyrkmin och stärkt krage, kan man dock icke undgå att ofta i detta oupphörliga böneskrammel finna pågot som smakar af andlig fräckhet. dan visar sig nu pietismen, som ursprung. ligen var en i viss mån berättigad riktning til brytande af det krassa bokstafstvånget och upp riktigt sträfvade efter en innerlig lefvande ach praktisk kristendom. Men inanesligheten har sla giv om till dena mest mekaniska ytterlighet, kän Slan har blifvit fras och det högt prisade all männa prestadömet har nedsjunkit till exklusiv sektmakeri. Denna karakter röjer sig i all pie tismens sedliga verksamhet, meh har företrädes vis utpreglat sig på missionens område; hvarj traktat, hvarje missionsblad med sina stereotyp: omvändelsehistorier vittna derom. Alla lifvet sedliga förhållanden, allt rent, menskligt och mo raliskt, så snart det ej tillika stär i ett handgrip ligt sammanhang med det religiösa. stämplas sun ogudaktigt, syndigt, köttsligt, oförentigt med Gud rike, ja spm en köttets emancipation och djefvu lets väsende, och man må då ej undra, att mis