Aftonbladet – 17 juni 1865, sida 3

Som de nu sutto bredvid hvarandrå, framställde de båda en rörande och lifsfrisk bild af den fullkomligaste lycka — en lycka, som hade sin rot i deras bjertan och som ej kostat en enda tår, icke följdes af en skugga af de samvetsqval, som ofta förbittra lyckan här i verlden, då den är köpt med en ond eller dåraktig handling. Hela verlden inskränkte sig i detta ögonblick för derag äskådning till dem sjeliva, och vid deras åsyn skulle man kunnat säga, att olyckan säkert icke skulle våga iskänka en enda bitter droppa i den rena sällhetsbägare de tömde, dessa båda, fom älskade hvarandra, utan att weta hvarföre, manade af en kraft, starkere än deras egen. På en gång stannade en vagn utanför orten och en minut sednare inträdde fru upasquier, hennes dotter och Daniel i salongen. Amalia och Eduardo hade sett vagnen och igenkänt den, och då för dem, som ou inträdde, inga hemligheter funnos i Amalias hus, bibehöll Eduardo sin plats vid sin fästmös sida. Daniel helsade på sin kusin gladt, lifligt och vänligt, såsom alltid då han var hos henne eller vid gin Florencias sids2, emedan det var endast då han helt och hållet bortjagade alla vigtigare föremål ur sina tanars verld, för att, som han kallade det, uteslutande egna sig ät femiljlifvet. Kaffe, min hulda kusin! Keffe, för himlens skull, ty vi dö af köld och ha kommit hit att få dricka det hos dig! Men det var också helt och hållet en ingifvelse hos mig; du har ej) hvarken fru Dupasquier eller hennes dotter att tacka för besöket, sade Daniel. Dn begär så litet för din tjenst, att du väl förljente att ej ens få detta, emedan du visar dig sätta så litet värde på det nöje du förskaffat mig4, svarade Amalia, sedan hon utbytt bjeriliga helsningar med sina båda väninnor. 7 : 4Trö honom icke, Amalia; detär jag som föredtagtt deond utBygt. Han, den lötin