Aftonbladet – 16 juni 1865, sida 2

ty en stor del af de personer, som der vittna, hafva kanske liten eller ingen religiös underbyggnad, och deras samveten kunna måhända ganska väl tåla vid att få en liten fönelsa medelst några lämpliga varningsord. Huru orätt är det icke då att långt ifrån att med allvar göra detta, tvärtom föra hela rättegångsförhandlingen så, som om man ansåge edgången för en obetydlig bisak! Endast den Allvetande känner huru många meneder blifv.t gångna i poliskammaren. Att antalet genom ett sådant handlingssätt, som det ofvan påpekade, icke förminskas, kan hvarje tänkande menniska lätt inse. I sammanhang med edgången måste vi äfven anmärka ett annat missbruk; det är poliskonstaplarnes vittnesmål. Lagstiftaren har visserligen tillåtit dem att aflägga vittnesmål i saker, som röra dem sjelfva, men dock med det uttryckliga och bestämda förbehåll att detta endast får skei nödfall, då ej andra vittnen till äro. Huru detta lagbud efterlefves i poliskammaren och huru N ansträngning man der gör sig att, synnerigen i s. k. ordningsmål, deri konstaplarne sjelfva oftast äfven äro angifvare, söka få andra personer inkallade till vittnen, samt i det längsta afhålla konstaplarne från eden, derom kan hvar och en lätt öfvertyga sig under poliskammarens sessioner. Det är också så behändigt att framkalla konstaplarne och låta dem besvärja sina rapporter. Man slipper allt bråk med vittnens hörande och saken är afgjord i en handvänning samt den tilltalade naturligtvis fälld. Härtill kommer att konstaplarne i en del mål få del af böterna, så att de hafva den oskattbara lyckan att, tvärtemot hvad som vid domstolar anses tillåtet, af sitt vittnesmål kunna draga nytta. Sedan vittnena på ofvanbeskrifna sätt blifvit afhörda, skall också ett utslag afkunnas. Detta sker mer i den lätta och hemtrefliga konversationsstilen, som t. ex.: Du pliktar 50 rdr och får klaga i bofrätten om 15 dagar, om du är missnöjd; men hastigt lutar en poliskommissarie sig ned och hviskar några ord i örat på ordföranden och lärer icke saknas exempel på att det en gång afkunnade utslaget kunnat lika hastigt upprifvas samt ett nytt antingen mildrande eller skärpande utslag lemnas, allt efter kommissariens ingifvelser. Af allt detta synes emellertid icke ett spår i polisprotokollen, men huru skulle de också se ut om de, såsom protokoller böra vara, utgjorde en noggrann redogörelse för allt det vigtiga som under rättegångsförnandlingen passerat och har inverkan på saken? Det vore alltför stor synd om de stackars notarierna att i så många fall behöfva dagtinga med sitt samvete om hvad som skulle inflyta i protokollet eller icke. De hafva också sluppit detta i poliskammaren. Man har uttänkt den lilla finten att, ehuru poliskammaren i vissa fall utöfvar domsrät:, man ändock låter notarierna derstädes uppsätta protokollet ?På befallning, hvarigenom de slippa att intyga eller ansvara för protokollets likhet med rättegångsförhandlingen. Ett egendomligt sätt att komma ifrån en samvetsgrann protokollsförare. Huruvida det öfverensstämmer med samhällsgrundsatserna i en stat, der icke despotismen herrskar, lemna vi åt läsaren att afgöra. Att ett sådant sätt att afkunna utslag ej kan ingifva aktning för lagen eller polisinstitutionen, utan tvärtom väcker ömkan och bekymmer, faller af sig sjelf. Och dock borde vederbörande tjenstemän i poliskammaren lifligast hafva i minne att allmänheten, vare sig nu med rätta eller orätta, fattat ett djupt inrotadt misstroende till poliskammaren samt den rättvisa der skipas, hvarföre det borde ligga dessa tjenstemän om hjertat att genom ådagalagd oväld så mycket som möjligt borttaga detta misstroende samt söka ingifva medborgarne den tron att äfven i poliskammaren finnes likhet inför lagen, att äfven der råder en verklig pröfning af målen, innan de afgöras, att äfven der följas lagliga former så långt en summarisk process det tillåter, och slutligen att äfven i poliskammaren göras ansträngningar att uppspåra det sanna och rätta och att dessa bemödanden icke bestå endast uti en feberaktig ifver att få den tilltalade fälld. Men detta mål nås ingalunda med den slentrian, som för närvarande råder i poliskammaren. En ny anda behöfver ingjutas och det är mer än tvifvelaktigt huruvida den nuvarande polismästaren samt polisens högste chef dertill äro mäktige eller ens lämplige. Som sakerna nu stå är det ganska beklagligt att poliskammaren ännu får bibehålla rättigheten att i vissa mål döma medborgare till dryga penningböter och ti!l fängelse, ty institutionen erbiuder uppenbarligen icke samma garantier för lagarnes rätta handhafvande och skip nde som en domstol. De sednaste ransakningarne, äfvensom fjolårets ransakningar i de s. k. Marsoroligheterna och de ådömda bötesansvaren älvensom häktningarne i dessa mäl, hafva ännu mer ökat allmänhetens misstroende till densamma. Vi hafva nu skildrat rätiegångsförhandlingarne i poliskammaren sådana de i många år brukat tillgå i djupaste hvardagslag. Icke alltid inträffar hvad vi här ofvan påpekat. Det är tillräckligt att det någon gång då och då brukar tilldraga sig. Måhända också att under galadagarne, då någon rättvisans väktare, såsom dess ombudsman eller kansler bivistar sessionerna, mera noggrannhet iakttages, men detta hindrar icke att våra anmärkningar ega sin fulla rätt. Extra nådår. Tvenne sådana hafva af K. M:t beviljats prosten, dr E. Schrams enka och dotter vid Wendels pastorat i Upsala stift och kyrkoherden S. P. Kellgrens enka och tre barn vid Othems pastorat på Gotland samt ett extra nådår åt kyrkoherden, dr OL. Strandbergs enka och datter vid Hammars nastarat äf Streng.