Aftonbladet – 16 juni 1865, sida 2

SLITUUCTBRBEUSM (CI 19 JOD Om rättegångsförhandlingarne i pollskammaren, Då vi här komma att något sysselsätta ss med poliskammaren, få vi på förhand örklara, att vi ingalunda ämna vfra på nåot sätt småaktiga. De fel och brister, som vidläda denna institution, äro alltför många och alltför stora, att man vid anmärkvingar mot densamma skulle behöfva hålla ig till småsaker. ör att afhjelpa alla de missförhållanden ler råda, fordras icke blott god vilja utan ifven kraft och förmåga; men äfven med le mest blygsamma anspråk på dessa egenkaper hos tjenstemännen i poliskammaren, kunna vi dock i sanning ej annat än förrånas öfver att vederbörande ej i minsta nån sökt lösgöra sig från en gammal från lespotiska företrädare ärfd, förkastlig slenrian vid rättegångsförhandlingarne, och i stället bemödat sig om att införa ett med agens anda och tydliga stadganden förenigt rättegångssätt. Men förgäfves har man väntat på allvarlig förbättring i detta afseende och det måste bekännas att då, unler nuvarande högste polischefens ledning, nittills intet blifvit gjordt till missbrukens afhjelpande, man, oaktadt hans kända raskhet, icke har mycket hopp att under hans lid något i den vägen kommer att vidtagas. Då man förut afhört en rättegångsförhandling inför Stockholms rådhusrätt och har sett det lugn, som ottast gör sig gällande vid rättegången samt den mogna pröfning som föregår utslaget, hvilket der med värdighet sfkunnas, bör man verkligen derefter gå upp i poliskammaren för att få se en parodi på en rättegångsförhandling, ty åtminstone kunde den för ett eller annat år sedan ej få en annan benämning. Vi föreställa oss att den tilltalade nekar. De till vittnen åberopade personerna framkallas. En af dessa tillfrågas nu hvad han vet i saken, om icke den tilltalade gjorde så ock så m. m. d. Något försök att framdraga en mildrande omständighet, der anledning dertill finnes, kommer naturligtvis aldrig i fråga, ty i poliskammaren är den erkändt goda satsen: quisque presumitur bonus c.7, alldeles okänd. Hvar och en tilltalad anses der för brottslig och behandlas derefter. Det är också från denna skefva åsigt vi kunna härleda de många förhastade häktningsåtgärderna, med deras sorgliga följder för de lidande, ty att den, som befaller häktningsåtgärden, slipperjundan med några riksdalers böter, ifall han ens derför åtalas — detta har redan för längesedan blifvit en ?godkänd praxist, Så sågo vi t. ex. för några år sedan en ung oskyldig flicka den ena dagen insättas fängelset och vid nästföljande förhör åter derifrån lösgifvas. Att en lugn pröfning egt rum, innan sådana åtgärder vidtagas, har man lika svårt att tro, som att vederbörande egentligen jort sig riktigt reda för hvad lagstiftaren syftat med en tilltalads häktning. Det är uppenbart att härmed icke kan menas att ådraga den tilltalade en bestraffning, innan ännu ens tillräckligt bindande iknelser till hans brottslighet blifvit förebringade, utan att häktning endast i det all bör företagas, då, efter det sådana lik1elser visat sig, man dels, med -afseende i den tilltalades sambällsställning, dels med afseende å brottets beskaffenhet, har starka anledningar att antaga det denne, om han fortfarande får förblifva på fri fot, Mfviker från orten och undandrager sig lasens näpst. Att denna åsigt emellertid ej zjort sig gällande i poliskammaren, ha vi haft alltför många exempel på. Men äåtervändom till polisförhöret. Sedan den till vittne åberopade, på sätt vi omnämnt, fått berätta allt hvad han har sig bekant samt berättelsen blifvit tagen till protokollet, tillfrågas denne helt cavalierement, om han kan beediga hvad han uppgifvit, och då härtill naturligtvis svaras ja, föres han genast till bibeln och får svära vittneseden samt affärdas. På samma sätt sker det med den andra och tredje af de till vittnen inkallade, hvilka under tiden afhört hvad de föregående vittnena (om man så får kalla dem, ty de äro egentligen ej vittnen förr än eden är aflagd) haft att i saken yttra. Lagens bud att vittnen böra särskildt höras, så att ingendera vet hvad annan vitthar? blir alltsomoftast bortglömdt i poliskammaren; Vi kunna icke nog framhålla det vådliga ti att en domare på ett så, lindrigast sagdt, ättsinnigt sätt behandlar vittneseden, att nan tillåter personer aflägga sin berättelse och först derefter uppmanar dem att, om de kunna, bekräfta densamma med vittnesed. Huru långt är icke äfven ett sådant rättesångssätt skildt från den allvarliga anda, som genomgår 17 kap. rättegångsbalken. Der har domaren fått sig särskildt ålagdt att göra vittnet uppmärksamt på den heliga förpligtelse det iklädt sig, samt uppmana vittnet att ej vika från sanningen; der innemtas tydligt, att först bör eden afläggas och sedan berättelsen göras, m. fl. stadganlen, som tydligen visa med hvilken samvetsgrannhet lagstiftaren sökt göra allt för utt förekomma falsk edgång samt bindra en ättsinnig behandling af eden. Men då eden ättsinnigt och liknöjdt behandlas af domaen samt af honom anses som en tom formel, len han för lagens uttryckliga stadgande måste Jöra sig det omaket att upprabbla, då är det cke heller underligt, om denna lättsinniga iknöjdhet äfven smittar den som lägger handen på den Heliga skrift och eftersäger det tanklöst förestafvade edsformuläret. Vederbörande polistjenstemän borde dock besinna, att i poliskammaren, om någorstädes, är det af vigt att söka upprätthålla edens helgd,