Aftonbladet – 15 juni 1865, sida 3

Oväntade upplysningar om missionsverket. I. Under en lång följd af år ha från Sverge stora summor utgått för hedningarnes omvändande och man har till gengäld erhållit visserligen talrika, men på det hela mycket torftiga underrättelser i missionstidningarne. Härigenom har ett falskt föreställningssätt spridt sig och ett täckelse blifvit draget ölver en mängd hufvudlösa företag och tillvägagåenden, för hvilka vi skola med någon fullständighet redogöra. Syftet härmed är ingalunda att vilja afhålla någon från att offra sin skärf för de olyckliga hedningarnes bästa, utan fastmer att äfven härifrån bereda en impuls för mera ändamålsenliga åtgärder. Vi göra början med ett stort verk: Pietismus und Christenthum in Spiegel der äussern Mission, nyligen utgifvet af en schweizisk prest E. F. Langhans, hvilket i Tyskland och Schweiz vunnit ett oerhördt uppseende och nu kommenteras af en mängd journaler. Langhans är visserligen ensidig i sina bemödanden, men godtgör detta fel genom ett förvånande rikt meddelande af officiella handlingar och alla slags materialer. Vi vilja hålla oss mestadels till de sednare. Skriftens yttre föranledande var missionären Habichs uppträdande sommaren 1860, hvarefter Langhans med största ihärdighet studerat allt hvad med missionsverket har sammanhang. Habich hemkom då från Indien och uppförde ett slags helig komedi öfverallt hvar han strök fram i södra Europa. Det var till en dom öfver folket, enligt hans anhängares utsago, och tmånga tankars uppenbarandeX, enligt Basels missionssällskaps årsberättelse. En sådan tankars uppenbarelse? är nu ock Langhans verk. Tan gör en allmän skildring af alla religioners missioner och finner dem samt liga besvärade af många fel. Missionärerna Egede, Eliot och Coke egnar han dock sitt odelade bifall, och flera andra, som har för deras falska princip angriper, tillerkän. ner han dock verkliga förtjenster. Hern hutarnes mission sätter han mycket högre än alla andra. Genom sitt ödmjuka, an språkslösa sinne och sin upphöjda kärleks princip är den skild från andligt högmod bokstafskram och den eländiga grälskjuka som fallit de flesta andra sällskap till del I visst fall hyllar L. pietismen: Jag tro om pietismen i allmänhet, hvad Möhler an märker rörande metodisterna: att dera vilda, fantasien kraftigt skakande predikosätt öfverhufvud med deras helt ensidiga, mel bestämda ståndpunkt är ett ganska lämplig homöopatiskt medel för religiöst lifvande a sedligt djupt sjunkna folkmassor. Hvaremo dagliga erfarenheten lärer, att samma rikt ning sjelf står på en religiöst och sedlig mycket för läg ståndpunkt för att öfva en dju areinflytelse på en verkligt bildad menniska Jag tror derföre, att pietismen har verklig