Aftonbladet – 15 juni 1865, sida 2

SJETTE KAPITLET. Doiia Maria Josefa Escurra, Nödsakade att antyda den politiska ram. som ej kan undvaras, då man vill i få drag teckna den tid, hvartill vi förlagt vår berättelse, med dess tilldragelser, dess män. dess dygder och laster, skynda vi nu anv vända äter till de personer som läsaren redan känner och möjligen hyser deltagande: ör. Vi måste då gä tillbaka till några dagar re den afton vi nyss beskrifvit, samt bedjv läsaren följa oss för andra gången till doiia Maria Josefa Escurras hus på gatan Restaurador. De scener, som der möta oss, kunna kanske betviflas ar vår inbillning, men historien ansvarar för deras verklighet. Rosas svägerska gaf i dag audiens i sin sängkammare, och salen derutanför med den vackra, hvita, svartprickiga, flätade videmattan, tjenade såsom väntningssal, såsom man då för tiden uttryckte sig. En gammal mulattska, om hvars renlighet vi finna klokast att ingenting yttra, tjenade på en gång såsom adjutant, ceremonimästare och kammarherre hos dofia Maria Josefa. Hon stod vid dörren till sängkammaren med handen på låset, till tecken att ingen kunde inträda annat än. med hennes tillåtelse. Med ar: dra handen mottog hon de småmynt eller sedlar, som räcktes henne af de väntande, hvilka alla åkallade hennes jonest och bådo att blitva först insläppta i hennes herrskarinnas audiensrum. Sällan hade man väl sett en sådan blandning af alla slags folk samlad på ett ställe. Der såg man negern och mulatten, indianen och den hvite, skurken och den hederlige mannen, folk af lägsta klassen och af medelklassen. Den ene lockades hit af fruktan; den andra af hat; den ene af en nåde