Aftonbladet – 14 juni 1865, sida 3

ersson nattvarden. Under dess förrättande höll yrkoherden kalken så länge för Nils Pettersons iun, att han, som fick 3 å 4 klunkar, utdrack lt det i lalken hällda vinet, hvarefter kyrkoheren påfyllde nytt vin ur en qvartersbutelj, innan an meddelade hustrun de heliga nådemedlen; ch gaf kyrkoherden henne sedermera det öfverlifna vinet, för att dermed läska den sjuke, om han sade, under det han samtalade med ottren i huset, som är lam. Föräldrarnes beäran att äfven hon skulle få nattvarden, bifölls cke nu af Lindbäck, men han lofvade att hon kulle få den längre fram. Efter kommunionen ade Nils Pettersson begärt, att kyrkoherden kulle hjelpa honom att få litet kläder af fattigården, hvartill kyrkoherden genmält: Nils Petersson är så gammal och har en så bräcklig kropp, å jag tror Nils Pettersson ej kommer att länge lita några kläder, ty döden kommer så snällt om till att snoppa ett ljus. En stund hade uindbäck sysselsatt sig med att efterhöra dottens kristendomskunskap, hvarunder vittnet hört lils Pettersson, som tycktes hafva plågor, sakta smra sig. Vittnet berättade vidare, att han vid tt sednare tillfälle, den 30 Mars, åtföljt kyrkoerden på ett sjukbesök, och hade denne dernder samtalsvis yttrat, att han hädanefter vid attvardens meddelande behöfde 2:ne vittnens ärvaro, hvarjemte han frågat vittnet om detta ske sett att han ur samma ifyllda kalk gifvit åde Nils Pettersson och hustrun, hvartill vittet svarat, attsåicke var händelsen, utan hade an ifyllt nytt vin åt hustrun. Hörd öfver dessa omständigheter, bestred kyrkoerden, att Nils Pettersson skulle urdruckit allt inet, hvarför Larsson härom tillspordes, då han örmälde, att han icke kunde taga bestämdt på in ed, att kalken varit helt och hållet urdrucen, enär det var något skumt vid sängen, emelan ett annat närvarande vittne, Anders Svenson, som under akten hållit det påtända ljuset ch då kyrkoherden skulle gifva Nils Pettersson inet stigit ett steg närmare för att lysa, åter ragit sig tillbaka i anledning af en utaf kyrkowerden gjord afvärjande rörelse med handen att cke komma så nära. Orsaken till att kyrkoherden yttrat, att han vädanefter Lehöfde vatten vid kommunionens neddelande, förklarade han vara de om honom tspridda rykten. Angående detta samtal, som kulle förefallit mellan kyrkoherden och vittnet sarsson vid det härofvan omnämnda tillfället, lå han den 30 Mars var kyrkoherden följakig i sockenbud, (detta gällde denna gång D Is Petterssons — efterlemnade ofärdiga dotter), ipplyste vittnet, derom närmare åtspord , tt kyrkoherden yttrat: och så får Johannes se sockenbudstyga och och att det är samma flaska, warur Nils Pettersson och hans hustru fick vivet, hvartill på vittnets svar, att kyrkoherden id besök hos dem den 30 November haft en qvarersbutelj af vanliga slaget, kyrkoherden derå sva at: Nej, en liten fyrkantig flaska, hvilken Jo: annes nog känner igen då han får se den.? Då ittnet emellertid vidhållit sitt påstående, hade lutligen kyrkoherden dragit sig till minnes att inet förra gången frusit i flaskan, och att ky oherden af sådan anledning tagit en qvarter yutelj. Då de nalkades till stugan hade kyrkoerden vidare frågat: såg du att de fingo ur ch samma kalk, derå vittnet åter svarade: ir samma kalk, men kyrkoherden hällde i ny alk åt gumman, hvartill kyrkoherden endast venmälde: Jag plägar hälla på då jag isockenud gifver två personer på en gång. Vittnet Anders Svensson som närvar i Nils Peterssons st den 30 November, har derom bettat ungefär enahanda, som Johannes Larsson. Tan hade sett Nils Pettersson få 2 å 3 kluncar, men kunde icke säga huruvida kalken blifalldeles urdrucken af honom, men hvad han rinrade sig bestämdt var, att den ånyo påfyll les, innan hustrn Carin Ersdotter erhöll vinet, warjemte vittnet förmälde, att vittnet, som efter kriftermålet satt midt på golfvet, under det kyrcoherden samtalade med dottren, hört Nils P.jemra g, hrilket vittnet trodde vara en följd deraf, att Pettersson, som vittnet veterligen ej läst Guds rd på ungefärligen 17 år, blilvit gripen af skrifemålet. Efter ungefärligen en timmas vistande vå stället, hade kyrkoherden rest sin väg, hvarvid Nils Pettersson tackat honom för de matvaror han medfört. Vittnet hade följt kyrkoherden en stund på väg, hvarefter vittnet återvändt till Nils Petterssons stuga, och då funnit lenne eländig och darrande vid spiseln. Under samtalet hade Nils Pettersson Gå y Jag har blifvit så matt i hvarje led. att jag tror jag tt min bara död, hvärtill vittnet genmält: Kanske Nils Pettersson fick för mycket vin, ag tyckte ni fick mycket? Ja, det fick jag nog af, hade den döende svarat. Nils Pettersson hade efter starka uppkastningar slutligen neddignat vid spiseln, hvarefter han lades isängen, der han med undantag af att han svarade hustrun på hennes fråga, om han ej kunde tala mera, uppslående ena ögat, matt hviskade: Låt mig få ro i Jesu namn!, hvarefter han låg orörig, tills han kl. 8 på qvällen afsomnade. Om den döde intygade vittnet, som i 20 år varit hans granne, att han lefvat i små omstänligheter, varit en redbar man, som lefvat fridsamt med sin hustru och barn samt grannar. Vittnet, som äfven varit tillstädes, då kyrko herden den 30 Mars meddelade Nils Petterssons efterlemnade sjuka dotter nattvarden. upplyste att kyrkoherden då varit särdeles angelägen om att visa honom den medhafda vinflaskan, sär gande att det var densamma som begagnades den 30 November, hvartill vittnet svarat, att kyrkoherden då begagnat en qvartersbutelj. Föröfrigt framgår af ransakningen om denna förgiftning, att kyrkoherden varit emot, att obduktion skulle anställas å Nils Petterssons döda kropp. Ett vittne Anders Simonsson upplyste härom, att han omkring 14 dagar före obduktionen, under samtal med kyrkoherden om det rykte, som utbredt sig i bygden, att kyrkoherden blandat gift i vinet åt Nils Pettersson, yttrat: Det vore väl bäst att Nils Petterssons lik obducerades, för att freda kyrkoherden från så svåra misstankar, hvartill kyrkoherden genmält: Nej, det vill jag ej; ty då få de det att skrifva om itidningarne och då kan det bli en farlig röra. (Forts)