Aftonbladet – 14 juni 1865, sida 2

enten Lincoln, som blef ett offer på segerns ch fäderneslandets altare genom en af dessa ögst tragiska katastrofer, som med oförängligt majestät kröna vissa saker och vissa ersonligheter, genom att tillägga dem den rystiska försoningsoch martyrgloria, som renskligheten skattar så högt. Låtom oss alltså med odelad tillfredsstälse helsa den lyckliga seger, som inom örenta staterna betryggat Nordens triumf fver Södern, d. v. s. den lagliga maktens eger öfver en brottslig uppresning, sanninens seger öfver lögnen, frihetens seger öfer slafveriet. Man känner nogsamt att det icke är vår ana att strö rökelse för segern eller klappa änderna åt segraren. Det är första en sedan trettio år något sådant bh ss; man kan vara öfvertygad att vi icke kola missbruka denna nyhet eller göra en ana deraf. Må det således vara os tillået att denna gång utan återhållsamhet ölerlemna oss ät en så ovanlig glädje, och emföra denna rörelse med de alltför hastigt lydda dagar, då 1814 års Charta, Grekands befrielse, de engelska katolikernasemanipation, Algiers eröfring, Belgiens upprätande tätt efter hvarandra smyckade detta rhundrades ungdom, gladde och stärkte de risinnade och markerade det sanna framtskridandets hvilopunkter. Nu har åter efer ett allt för långt mellanrum en lycklig eger vunnits; en gång åtminstone har det oda besegrat det onda, och makten i rättans tjenst skaffat oss den sällsynta och öga njutningen att redan här i tiden se cn od saks framgång, som blifvit vunnen geiom goda medel och af ärligt folk. Må vi derföre tacka härarnes Gud för lenna seger och denna lycka. Må vitacka wonom för denna stora seger, som han beiljat till evig tröst för rättvisans och friwetens vänner, till evig förvirring för de lika och talrika kategorier af sådana som indertrycka sina medmenniskor genom trällom och korruption, gexsom lögn, statskupp ch tyranni. Men jag förnimmer redan ett sorl af öfverraskning, missnöje och protester. Just i let katolska lägret var och är ännu norlens sak impopulär. Vid underrättelsen om segern undföll det skamliga utropet så nycket sämre! konstateradt genom Monitöen, i lagstiftande kåren (den 15 April) ner än en mun, mer än ett hjerta, som ikt vårt eget vant sig att klappa för saker som vi älska och alltifrån ungdomen tjenat. Skola vi då, frågar man oss, fröjdas och acka Gud för denna seger? Vi svara utan betänkande: ja, det skola vi. Ja, vi skola cka Gud derför att en stor nation åter reser sig, derför att den renar sig från den ohyggliga spetälska, som tjenade alla frihetens vänner till förevändning att förbanna och håna den; derför att den i detta ögonblik rättfärdigar alla förhoppningar man byggt på den; derför att vi behötde den, och den nu blifvit oss återgifven räddad och triumferande. Ja, vi måste tacka Gud att denna slafveriets spetälska under segrarnes vid Richmond brännjern, för alltid utplånats irån det enda af de stora kristna folken, som jemte Spanien ännu var behäftadt dermed; att denna stora menniskomarknad är afskaffad och man aldrig mer på Nordamerikas ärofulla kontinent skall se en mensklig, efter Guds beläte skapad varelse, säljas, för att med hustru och barn tilldömas och lemnas såsom byte åt godtycket, den grymma egoismen, den smutsiga vinningslystnaden eller de låga passionerna hos en af sina medmenniskor. Ja vi måste tacka Gud, emedan Amerika, i och med detsamma det återuppreser och renar sig, äfven rättfärdigat och lörherrligat Frankrike och den franska politiken, Frank-: rikes sanna politik, den gamla, ärliga och modiga politiken fran våra bättre dagar, den politik, som dref eliten af franska adeln, enligt Lafayettes föredöme, till Washingtons läger; emedan der åtminstone våra förfäders högsinnade hänförelse icke såsom annorstädes ledt till ett blodigt misstag: emedan följden deraf blef ännu en krona för Ludvig den sextonde, denne mariyrkonung, som också blef ett försoningsoffer för en storrevolution, ett så mycket heligare och mera rörande offer, som han, i stället att såsom Lincoln försvinna under allmän sorg, hånad och smädad innan han offrades. Ja vi måste tacka Gud, emedan friheten segrat i denna stora och förfärliga strid emellan slafveriet och friheten, hvilken, hos 03s van vid så många missräkningar, förräderier och misstag, komprometterad och nedsatt genom så många falska vänner och ovärdiga kämpar, behöfde en af dessa stora upprättelser, som på en gång låter hennes oskattbara förtjenst lysa inför allas ögon. Ja vi måste tacka Gud, derför att segern enligt trovärdiga underrättelser bevarat sig ren; derför att den goda saken icke blifvit: befläckad af några excesser eller smutsad af något brott; derför att hvarken dess försvarare behöfva rodna öfver sina soldater, : soldaterna öfver sina anförare, eller dessa öfver sina lycka, eller ens lyckan öfver att ha krönat låga begär och usla komplotter. Ja vi måste slutligen tacka Gud, derför alt angriparne blifvit besegrade; derför att de som grepo till svärdet, förgåtts genom svärdet; derför att strafflöshet ej förunnats dem som framkallat en brottslig resning, ett gudlöst krig; derför att åtminstone icke denna gång djerfhet och förslogenhet voro tillräckliga att håna de rättskaffens tänkande; derför att brottets upphofsmän också blifvit dess offer; derför ait, sedan de öfvergått laglighetens Rubicon, de på andra stranden funno nederlag och död; derför att, sedan de med äfventyrares djerfhet och sammansvurnes vana satt sitt fäderneslands framtid på spel, deras vågstycke icke skaffade dem någon vinst. De ha spelat och förlorat: — dem har vederfarits rättvisa! I dag, fortfar grefve Montalembert, försvarar sig hela verlden mot beskyllningen att någonsin ha önskat slafveriets bibehållande: men icke desto mindre bibehålla de för slafveriet gynnsamma argumenterna och intressena fortfarande sitt herravälde. Det var lärorikt atv se huru åsigterna klassificerade sig alltifrån första sugarne efter stridens utbrott mellan norden och blef le f IG Kr ke fe et FK FF fä MV a 28 2 m I f f ( s