Aftonbladet – 13 juni 1865, sida 3

Förgiftningarne i Silbodal. Denna ohyggliga brottmålshistoria har fått ett nytt uppslag genom den ingångna underrättelsen om kyrkoherden Lindbäcks bekännelse. — Från landshöfdingen i OCarlstad ingick nemligen i går till justitiekanslersembetet följande telegram: Kyrkoherden Lindbäck afgaf i går (söndagen) inför mig, biskopen och landssekreteraren bekännelse, hvarvid han erkände sig hafva förgiftat de tre personer, om hvilkas död ransakning vid Nordmarks häradsrätt är anhängig. Efter den vändning saken sålunda tagit förlora en del af de föregående undersökninfarmen genom hvilka misstankarne mot Lindäck att vara de i Silbodal genom gift omkomna personernas baneman, till någon del sin betydelse. Men åtskilligt af hvad som upplystes vid de första ransakningarne, för hvilka hittills icke någon fullständigare redogörelse varit synlig, tjenar emellertid att belysa förhållandena vid brottens föröfvande och vi meddela derföre här utur protokollerna öfver dessa ransakningar de mera anmärkningsvärda fakta, som af undersöknivgen framgingo. Till en början nämna vi. att såvidt genom ransakningen hade kunnat utrönas, ingen i Lindbäcks hus hade bevisligen innehaft gift mer än mamsell Johanna Ågren, ur hvars vittnesberättelse vi här meddela några utdrag. Hon berättade: att hon (vittnet) som i många år innehaft gift, bestående af ett hvitt sönderstödt ämne, förvaradt uti en, uti byrålådan inlåst flaska, den hon icke erinrar sig när och på hvad sätt hon bekommit, men som hon vid kyrkoherdens flyttning från Dalsland medfört, användt detta gift, upplöst i vatten mot flugor, men att detsamma tagit slut redan nästlidna års vår, samt att hon ej nämnt för kyrkoherden, att hon innehaft ift och ej heller kunde erinrasig om, vare sig kyrkoherden eller någon aftjenstefolket, närvarit vid giftets upplösande till användning mot flugorna, enär hon aldrig förhemligat innehafvandet af detsamma; att mamsell Ågren icke har sig bekant om kyrkoherden innehaft något gift eller om han sökt skaffa sig sådant från Kristiania, samt att kyrkoherden Lindbäck, åt hvilken det alltid plägade bäddas på tvenne särskilda ställen, nemliän dels i expeditionsrummet, dels uti ett i anra byggningen beläget rum, onsdagsaftonen den 14 Dec. hade fördröjt sig i expeditionsrummet så länge, att portarne till andra Dyggningen blifvit stängda; att, såvidt mamsell Agren erinrar sig, kyrkoherden icke legat i expeditionsrummet nätterna derförinnan eller under en längre tid derförut.? I fråga om försöken till gifts anskaffande upplyste doktor Örtengren, att kyrkoherden Lindbäck vid ett tillfälle före det sista året framställt begäran att få köpa blåsyra att dermed döda råttor, men att vittnet, med afseende å uppgifna ändamålet gifvit ett nekande svar. Ur kammarpigan Johanna Olsdotters berättelse intaga vi följande (berättelsen gäller hvad som timade kort före Lysens död; vittnet var den som betjenade honom): att vittnet (sedan det om morgonen den dag Lysen dog funnit huru sjuk han var) genast ingått uti expeditionsrummet och, jemte det vittnet för kyrkoherden omtalat att Lysån vore illa sjuk, åtsport kyrkoherden om han icke hört något af Lysen, hvartill kyrkoherden genmält: ej annat än som vanligt; att sedan vittnet då sagt ifrån sig att vi