Aftonbladet – 13 juni 1865, sida 2

sen. Men?, säger man, riksdagen kan ju votera omkull hela kyrkan; det borde varit stadgadt, att grundlagen i denna del ej kunnat ändras utan kyrkomötets samtycke. Vi svara med ecklesiastikministerns ord isitt ofvannämnda anförande: Om en 8S:de blefve intagen med detta innehåll, skulle den verkligen vara en säkrare garanti? Om den ov alsigten vore förhanden, alt genom ett svek framdrilva representationsreformen, så att man först köpte presteståndets bifall genom ett förespegladt förslag och sedan återtoge priset, kan en sådan utgöra hinder? Begynner ej i sådant fall detta svekfulla förf: rande med att borttaga denna 88:de och fortgå sedan lika obehindradt till den 87? För min del tror jag, att 8 må uppställas huru som helst, kyrkan har ett stöd långt uppöfver dem. Och kan man icke räkna på folkets tillgifvenhet för den kyrka, ur hvilkens sköte de hemta mnäring för sitt andliga lif, så äro inga lagens garantier säkra. Känner man sig ej betryggad derigenom, att ett stadgande är upptaget i grundlagen, så gifves ingen trygghet.? Vi instämma at hjertat i dessa ord. en i ytterligare en grundlagsparagraf sökta tryggheten för kyrkans yttre bestånd är ett bedröfligt bevis på, huru längt sakerna kommit. Den bevisar mer än mycket, att presterskapet kommit till folket i n falsk ställning, känner sig sjelf ej ega dess irlek och förtroende och söker nu grunden för sitt bestånd i grundlagsparagrafer! Ar ställningen redan nu så förtviflad, hvad skall det blifva, om Ppresterskapet genom att säga nej till reformen ytterligare från sig aflägsnar folkets hjertan, det folks, som man dock ej kan vara utan? Är icke häraf klart, att det är hög tid att slå in en annan väg, öfvergifva att längre sätta sig kött till arm, och i stället gripa till de andliga vapen, som man låtit förrosta, men som, uppfejade och använda, skola bevisa sin gamla kraft och nederslå alla anslag och all höghet, som sig upphäfver emot Guds kunskap. Men?. man vidare, ?den otrogna formen.? Man låter dock icke förvilia är ej första gången i kyrkans histo tillstadt Simei banna David att fienderna syfta på kyr glädja sig i hoppet I a Herren Det kan väl hända, s undergång och deråt, men om kyrkan liksom David erkänner sin skuld och bättrar sig. skall hon, luttrad och förödmjukad, med David blifva insatt i sin makt. När Herren ville på Luthers tid feja och rensa Levi söner, så skadade det icke, att den tidens rabulister, en Fran von Siekingen och Ulrich von Hutten, med reformatorn syntes göra gemensam sak. Hvad som var olikartadt, söndrade sig sn dan luttringen var förbi. Så skola vår kyrkas sanna vänner, som önska henne återställd i sanning och kraft, ej med otrons kämpar hafva mycket gemensamt, om de ock synas från sina skilda läger strida samma strid. Förf. slutar med följande ord: Det har varit en huguad att af presteståndets protokoller vid sista riksdag rörande representationsreformen inhemta, att det öfvervägande antalet af dem, som kunna anses representera svenska presten, uttalat sig för reformen. Redan häraf borde svenska tolket kunna förstå, att svenska presterskapets ställning till reformen är icke alldeles densamma som presteståndets ; men på det att detta må blifva ännu tydligare och en behöflig opinion uttalas före den stundande riksdagen, taga vi oss friheten att såsom praktiskt resultat att vår uppsats föreslå ett fritt möte af svenska prester instundande sommar, der bland andra vigtiga öfverlä ningsämnen, såsom prestbildnings-, tuktsoch pensioneringsfrågan, kunde förekomma diskussion om och sättet, hvad presterskapet beträffar, för genomförande af det hvilande representationslörslaget. EDETS